feminetik.se feminetik.se

Just nu 22 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Forum

Psykiatrin ur feminismsynvinkel


Gå till senaste inlägget



#1  Psykiatrin ur feminismsynvinkel illsyr
2008-05-23 16:00:12

Jag har en kusin som haft/har ett lite struligt liv och har genom detta varit i kontakt med vissa myndigheter under en tid. Missbruk (inget tyngre dock), haft problem med att få jobb, det sociala livet, tjejer. Ja det vanliga. Och har genom detta fått besöka en psykolog för dom (i detta fall psykatrivården) tror att det är något fel på han som dom "ska rätta till".

Han har vart där 2 gånger och sen fick det räcka, han stod inte ut med attityden som dessa förståsigpåare håller på med. Kan iofs vara en generationsfråga, för psykiatrikern han fick vara en kvinna runt 50-60 år. Men sannolikheten är att alla (dom flesta) har samma utbildning och tänke och beetendemönster som dom använder på sina patienter.

Han fick en fråga som han störde sig mycket så han nästan fick ett utbrott när han berättade det för mig. Hon (psykiatrikern) hade frågat om han hade haft några problem med sina föräldrar, om det var missbruk inom familjen och sånt. Om hans pappa hade missbrukat alkohol eller droger och iom att han inte har det och han märkte att hon ville vidare på det spåret och "gräva djupare" (hennes egna ord) så sa han att han har haft lite knas med sin mamma så var det tvärstopp! Då ville psykiatrikern inte höra mer och började forma sina händer på bordet, som var framför henne, med att hålla handflatorna mot varandra och dra dom åt motsatt håll( som att hon mätte) och ville inte prata mer om det utan tyckte att han skulle börja på en ny kula och gasta om att han kanske borde ta tag i sitt liv som att det vore en klackspark och detta gjorde honom upprörd så nu vägrar han gå dit.

Av någon anledning som jag inte riktigt vet så berättade han detta för mig, vi har en flyktig bekantskap och träffas inte så ofta men det händer ibland. I alla fall jag lyssnade och han sa att han har börjat se hur samhället fungerar och att det hade gjort honom "mycket upprörd" (hans egna ord, jag förstår inte riktigt vad han menar).

Så denna psykiatriker var tydligen mer intresserad av att "gräva vidare" om relationen med hans pappa än vad det var med hans mamma, och ur en feminismsynvinkel så skulle det vara väldigt intressant vad ni har för åsikter om detta. Finns det någon som har en åsikt om detta?

#2  Sv: Psykiatrin ur feminismsynvinkel MarianneK
2008-05-23 16:20:23

Det verkar ha varit en väldigt, väldigt, dålig psykiater. Tyvärr finns det väl en hel del såna, och de flesta kan behöva träffa ett par stycken innan de hittar någon som passar.

Att man har samma utbildning innebär inte att man har samma beteende. Då skulle alla lärare, poliser, jurister mm vara exekt lika varandra, och så är det ju inte.

#3  Sv: Psykiatrin ur feminismsynvinkel HardCandy
2008-05-23 16:20:30

Jag känner en del som varit i kontakt med psykiatrin men jag har inte fått uppfattningen av att detta är ett mönster. Däremot så vet jag att många inom psykiatrin kan vara riktiga idioter. Jag tycker att det låter konstigt att hon inte ville prata vidare om att han hade haft problem med sin mamma. Även om hon nu innerst inne hade sina teorier om att något var pappans fel, så måste hon ju lyssna på sin patient, tycker jag. Sen förstår jag inte hur hon efter 1-2 gånger kan ha bestämt sig för var det är bäst att "gräva djupare".
Jag tycker att hon låter sjukt oprofessionell och störig, men jag får inte spontant någon genusanalys ur berättelsen..

#4  Sv: Psykiatrin ur feminismsynvinkel Observatore
2008-05-23 18:47:43

Jag har hört en del om liknande prylar. Det är så tydligt idag för mig att kvinnliga psykiatriker och psykologer hatar män och därför har svårare att lyssna neutralt, utan måste blanda in annat skit som ska skyldiggöra män oavsett!!

Politisk korrekhet!!!

Tänds lampan nu???

#5  HardCandy illsyr
2008-05-23 20:12:27

"men jag får inte spontant någon genusanalys ur berättelsen.."

I allra högsta grad är det givetvis en genusfråga. Varför skulle hon annars ställa dom frågorna som hon gjorde? Att det verkar vara mer viktigt att få reda på om pappan har någonting med hans livssituation istället för hans mamma. Jag har hört den motsatta förklaringen (att pappan är skyldig till en dålig uppväxt) och då är det helt ok och den som ifrågasätter är helt enkelt korkad. Och det var inte kusinen som drog upp dom här frågorna utan det var psykottrikarien, han hade inte sagt ett smack om sina föräldrar utan utgick ifrån andra grunder.

Jag kan ju inte beskylla min kusin för att vara den mest framträdande och snabbaste killen i skallen, han kan rent av vara rätt slö. Så man nästan få dra ut orden ur munnen på han och det kan ändå vara lika svårbegripligt att förstå vad fan han menar. Och hade han varit mer handligskraftig i sitt agerande så hade han ju givetvis inte berättat detta för mig utan tagit situationen när det hände, men alla kan väl inte vara perfekta?

#6  illsyr: HardCandy
2008-05-23 20:43:33

Jag menar att jag inte ser ett genusrelaterat mönster bara för att din kusins psykiatriker betedde sig illa.

Jag har inte beskyllt din kusin för något. Jag tycker att det var psykiatrikern som gjorde fel, inte han.

#7  Sv: Psykiatrin ur feminismsynvinkel Angelique
2008-05-23 22:20:34

Om jag ska generalisera vilket jag gärna gör, måste jag säga att många som arbetar inom psykiatrin verkar totalt galna. Eller åtminstone lider de fullständig brist på social kompetens och har mil att gå för att uppnå vanligt normalt bondvett. Vore jag elak, vilket jag förstås är skulle jag säga att de flesta (dock inte alla) som söker till psykiatriutbildningar gör det för att de själva behöver hjälp.

Samtliga av de få jag har träffat (psykodynamiker och kognitiva) har varit genusmässigt trångsynta och förklarat världen enligt könsrollsmallar där varje avsteg från dem är otänkbar och onämnbar. Mer eller mindre i alla fall. Så min gissning är att psykiatriutbildningarna förutom att vara oempatiska och totalt värdelösa i sina analyser lider komplett brist på en öppenhet inför andra människors synsätt, medvetna val och livsstil, eller åtminstone har gjort det mycket länge.

Möjligtvis kan jag undanta någon psykodynamiker från min generalisering, men bara för att hen varit i princip okontaktbar. För att citera det flummiga åbäket: "Jag känner att det har uppstått något..." och med stirrande orakelblick mentalt försvinna i ett töcken av förvirring efter ca 2 minuters utväxlande av hälsningsfraser, första gången vi möttes.

Jesus kanske. Fan vet.

Du måste bli medlem för att få skriva i forumet.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?