feminetik.se feminetik.se

Just nu 24 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Forum

Hemmafruar


Gå till senaste inlägget



#1  Hemmafruar Michea
2004-12-17 06:56:38

Jag tittade på Kobra häromkvällen och de tog upp ämnet "hemmafruar".

Åsa Welin har skrivit en artikel som jag personligen tycker är bra: http://www.sourze.se/default.asp?itemId=10426802

Och så skrev jag själv en artikel som tar upp ungefär samma sak, men jag varnar för att jag kanske gjorde min poäng lite väl svår att förstå, det var många som blev arga: http://www.sourze.se/default.asp?itemId=10386334

Det hade varit intressant att få höra vad ni har för tankar om hemmafruar och vilken roll de spelar i jämställdhetens utveckling?

#2  Michea UppåtEmma
2004-12-17 12:27:56

finns verkligen den pastischen du målade upp? Känns som en såpafigur, men du kanske lever i en större stad än mig där de syns mer. Jag vet inte, de "kärriärskvinnor" jag stött på har haft fullt sjå med att jonglera jobb, liv, familj osv...

Vad jag mest egentligen tycker illa om det är att det i Sverige idag fortfarande ska behöva vara ett val - familj eller karriär och då främst för kvinnor. Det borde inte vara ngt problem att ha ett arbetsklimat, och en fördelning av hemarbetet mellan parter, som gör att man kan få saker att funka utan att offra det ena för det andra.

Den karaktären du beskrev, jag förstår inte - var det en kritik? Om den personen kan jonglera detta - kör hårt. Vad är nackdelen eller det samhällsfarliga eller vad du vill?

Min sambo var arbetslös och på ett plan var det underbart! Det var snyggt och städat hemma, ärendena fick jag fixat med ett telefonsamtal och han var idel öra (av social understimulans) när jag kom hem och berättade om min dag... Jag kan verkligen fatta charmen att ha någon som sköter "markservicen" som det kallas... (även om just det uttrycket ger mig lite bi-smak).

Lite ostrukturerade funderingar :-)

#3  Nej, hon finns inte... Michea
2004-12-17 13:13:07

...hoppas jag verkligen! ;) Stackars tjej, i så fall.

Texten var en kritik mot det nya idealet som vi verkar gå mot och inte av befintliga personer. Anledningen till att jag skruvade karaktären så mycket var just för att peka på orimligheten i att människor ska klara av att leva såna liv.

Jag ville väcka ungefär samma fråga som Åsa Welin; är det bara den här typen av kvinna som det ska finnas plats för i framtiden? Ska en kvinna kunna prioritera hem och familj utan att betraktas som lat, oambitiös och som en bakåtsträvare? Eller måste vi alla bli supersjälvständiga framgångsrobotar för att ha rätt att ta plats i samhället? För att bevisa vår duglighet?

Aah, jag är trött och svamlar rätt mycket jag också, men du förstår kanske mer hur jag menar...

#4  UppåtEmma Kalle
2004-12-17 14:22:43

"Vad jag mest egentligen tycker illa om det är att det i Sverige idag fortfarande ska behöva vara ett val - familj eller karriär och då främst för kvinnor. Det borde inte vara ngt problem att ha ett arbetsklimat, och en fördelning av hemarbetet mellan parter, som gör att man kan få saker att funka utan att offra det ena för det andra."

En Flummig Fundering till: Är det verkligen så att vi (både kvinnor och män) "måste" välja bort det ena eller det andra idag? Eller är det så att det funkar utmärkt för jämställda par att kombinera, men att vi fortfarande är så ovana vid det beteendet att vi av gammal vana säger att "kvinnan valt bort familjen" och "mannen valt bort karriären" trots att båda satsar lika mycket på båda områdena?

#5  Dvs Kalle
2004-12-17 14:46:13

Dvs, den kvinna som verkligen lyckas kombinera arbete och fördelning av hemarbete får ändå höra att hon "valt bort" mammarollen?

#6  Ja Kerstin
2004-12-17 16:04:23

Så tror jag ofta att det är. Och omvänt, om en man tar pappaledigt får han höra att han är velourmjukis. Trist. Och bekräftar, tycker jag, att synen på könsrollerna sitter i...

#7  Mm monica
2004-12-17 16:27:59

Det viktiga är att man ska ha ett val. Känna till alternativ. Män och kvinnor ska kunna välja utan att snegla på vad mamma och pappa gjorde eller vad de eller andra eventuellt tycker.

Vill t ex en kvinna med utbildning vara hemmafru? Men OM hon vill det, ska det självklart stå henne fritt. Lika mycket som det ska stå en man fritt att vara hemmaman om han vill. Förutsatt att det funkar för båda.

Eftersom det tyvärr är en ekonomisk omöjlighet att båda är hemma! Jag har aldrig nånsin läst en sån tanke ens. Men det vore väl rätt cool? Så kan båda jobba sen.

Om arbetsmarknaden prioriterade föräldraskap skulle man kanske inte behöva välja mellan karriär och barn?

#8  Fel monica
2004-12-17 16:30:04

Eller prioriterade menade jag inte riktigt... Hade en annan SYN på, är bättre.

#9   UppåtEmma
2004-12-17 20:15:36

Kalle: kan mycket väl vara så.

Michea: jag vet inte om jag håller med om att detta är idealet. Snarare har vi väl en "backlash" där som pekar på att fler kvinnor väljer bort karriär för familj. Samtidigt som vi fortfarande tassar på tå runt mäns ansvar för hem och familj (på ett annat plan än "breadwinner").

Egentligen tror jag att i de flesta svenska familjer skulle bägge kunna gå ner i tid när barnen är små, de flesta har det rätt väl beställt rent materiellt. Tycker jag :-) (som kommer från en lång rad fattiga proletärer :-) ).

#10  Hmmmm... MrG
2004-12-17 20:22:21

Mycket bra text på Sourze Michea - De som blev förbannade kände väl sig träffade kan jag tänka...

MrG

#11  Tja... Michea
2004-12-17 21:56:59

Det är kanske jag som är extra känslig efter som jag själv är "hemmafru" och det verkar provocera andra något oerhört - i synnerhet andra kvinnor.

#12  Provocera monica
2004-12-18 12:44:39

Jag har ju LITE svårt att se hur "hemmafrun" skulle provocera män... Faktiskt. Varför skulle hon göra det?

Jag vill inte ha barn, har aldrig velat ha barn. Gissa vilka som blivit mest provocerade av det?

#13  Hmmmm... MrG
2004-12-18 13:27:01

Ja det måste ju vara alla dessa hemska Män i din omgivning...

MrG

#14  ??? monica
2004-12-18 18:57:34

Mr G: Varför är du spydig och förutsätter att jag tycker alla män i min omgivning är hemska?

DET tycker jag INTE om.

#15  Hemma David M
2004-12-18 19:12:53

Tror faktiskt inte det är möjligt att både ta hand om familj och karriär och få båda delarna bli perfekta. Däremot kan man göra både om man är beredd att "offra" lite av båda. Det går t ex inte vara hemma med barn i 3-4 år totalt och tro det inte påverkar sin arbetsinsats och det går inte bara jobba och tro det inte påverkar barnens uppfostran.

Jag tycker dock att det är synd att man ser ner på hemmafruar och andra som väljer att vara hemma. Vi både ammar och tar hand om våra barn för dåligt i yngre år. Forskning efter forskning visar att vi ammar för lite och är hemma med barnen för lite. Egentligen är det biologisk ultimata att amma i 3-4 år och att vara hemma med barnen minst lika länge. Därför tycker jag det är synd att de som vill vara hemma motarbetas. Det gäller både kvinnor och män. Men sedan är jag så klart medveten om att de måste få välja själva.

Men jag skulle vilja att människor skulle få en annan bild om vikten av att vara hemma än den bild de ofta får från t ex feminister och andra om hur länge man ska amma och vara hemma med barnen samt att vi lever i ett samhälle som inte ser värdet i att barn blir så bra uppfostrade som möjligt.

Men som sagt. De väljer själva.

#16   katarina
2004-12-18 19:22:42

Motarbetas-hurdå? Problemet för alla med småbarn i min omgivning är att tjejerna blir uppsagda under eller före f-ledigheten, inte får projektanställningar förlängda,sen inte får dagisplats (eller bara 3 timmar om dan) för att de inte har jobb - har svårt att FÅ ett jobb om de inte ljuger och säger att de har dagisplats ordnad (moment 22) och sen hoppas på att mormor eller farmor har tid..För att de dels vill jobba men framförallt "väljer att prioritera" hyra,mat och elräkning..

Att en tjej som är försörjd av sin man och inte vill eller behöva jobba känner sig motarbetad (av Aftonbladet kvinna? eller vem)- i den värld jag lever är det ett problem från en annan planet.

#17  Mjo Karra
2004-12-18 19:46:44

Jag känner nog igen mig mer i katarinas beskrivning... vet inte hur många arbetsintevjuer jag varit på där jag fått frågan om när jag tänker skaffa barn, och sen har liksom samtalet kommit att kretsa kring min framtida familjebildning istället för om jobbet jag sökt. Undertonen har varje gång varit "ja, det är ju fint att du är ambitiös men med barn kommer du inte att kunna fixa det här". Varenda gång har jag gått hem med känslan "men vad fan, jag klämmer väl fram ett gäng ungar och stannar hemma med dem, det är ju ändå vad alla i hela världen tycker att jag ska göra" typ.
Min man har aldrig fått frågan om barn.

#18  David M UppåtEmma
2004-12-20 09:46:18

att man skulle amma i 3-4 år är bland det dummaste jag hört. Barn får _tänder_av en anledning.

Var finns undersökningarna som pekar på att kvinnor ammar mindre nu? Jag läste nämligen en undersökning för bara ett par veckor sedan i GP som sa tvärtom...

När har feminister sagt att det inte är bra att vara hemma med barnen när de är små? Det jag och många andra feminister ifrågasätter är ju varför det är kvinnor, som du själv säger, som ska offra sina möjligheter i arbetslivet per automatik? Om du nu tycker att det är ett problem att folk inte är hemma med sina barn, varför lobbar du inte för att fler pappor ska ta sitt ansvar av föräldraledigheten eller nyttja möjligheten att gå ner i arbetstid som alla föräldrar har?

Men det är snyggt hur du knyter ihop amma i 3-4 år och vara hemma i 3-4 år... lätt som man att då säga "men jag kan ju inte amma så då kan jag ju lika gärna jobba".

#19  Man måste inte vara hemma Alvunger
2004-12-20 10:26:18

för att amma. Det verkar som om många förbiser det faktumet. Visst, att flaskamma kan göra läget lite mer komplicerat, men vinsten är hög, eftersom även partnern kan få knyta de band som både barn och föräldrar behöver. Det ger också föräldraparet frihet att *verkligen* välja. Ursäkten "det är hon som ammar så jag kan inte vara hemma" är lam. Det går att lösa.

Vidare har jag aldrig sett ner på varken hemmafruar eller hemmamän. Jag tycker dock att det är underligt att kampen att vara hemma och bli försörjd bara verkar gälla kvinnor.

Jag tror också att kraven på kvinnor har ökat. Kvinnors frigörelse och intåg på arbetsmarknaden tycks inte ha inneburit att krav och förväntningar lyfts från ett område och placeras på ett annat. Istället är alla gamla krav på hur en bra mamma skall vara kvar(och särskilt de gamla fina "hur man är en biologiskt korrekt mamma" som antifeministen David M inte helt oväntat finner nödvändigt att föra fram) och sedan har vi också kraven på den nya karriärskvinnan.

Jag vill ju då hävda att dessa krav inte nödvändigtvis härstammar från en feministisk diskurs. En del antifeminister tar upp att feminister minsann vill att alla kvinnor skall vara karriärsmonster och att feminister ser ned på kvinnor som inte är det. Den synpunkten har jag aldrig förstått, och jag har rannsakat både mig själv och feministiska budskap för att försöka finna ut varifrån detta kommer. Jag kan dock inte finna det. Däremot tror jag att samhället fortfarande andas av en "ja men visa att du kan då!"-anda och att det för kvinnor dels innebär att bevisa sin duglighet karriärsmässigt, och dels att visa att de inte försummar familjen.

Saken är att man behöver inte vara ett karriärsmonster för att det skall vara svårt att kombinera arbete och hemliv. Båda är heltidsjobb. Ingen människa kan kombinera det.

Jag för min del försörjer gärna någon. Jag är absolut ingen hustomte och jag gillar att arbeta. Så för mig vore det guld att finna en karl som har lust att vara hemma och sköta markservicen. Bara att tänka på mammaledighet får mig att rysa. Det vill jag verkligen inte ha någon. Kanske nån vecka eller två i början, men då skall min karl självklart vara hemma och ta hand om mig och ungen. Kanske åker jag på spahotell eller något och hämtar krafter efter niomånadersgrovjobb. Men annars vill inte jag vara hemma med nåt som bara bajsar och skriker, bli helt isolerad från världen och bara ha väggarna att snacka med. Fattar inte hur folk klarar av det.

Och hur är acceptansen för mig då? Är det okej att känna så som kvinna?

#20  Karra Kalle
2004-12-20 10:39:34

Jag och de flesta jag känner, både män och kvinnor, brukar regelmässigt få frågan om nuvarande och framtida (planerad) familjesituation på antällningsintervjuer. En bekant med personalansvar ansåg det närmast tjänstefel att inte ställa frågan. Men hon kunde inte uppge någon egentlig relevans med informationen... :-/

Jag har heller inga bekanta som har blivit uppsagda pga graviditet/barnledighet. Jo, en förresten. Men det var för att hennes "medarbetare" lyckats driva företaget till ruinens brant medan hon var borta... Däremot vet jag flera som gått och tänjt på de lediga dagarna i det längsta, för att sedan meddela arbetsgivaren i sista stund att de tänker byta jobb.

#21   pixie
2004-12-20 13:18:51

jag ser inte ner på hemmafruar, men:

- jag kan inte förstå hur nån kan tycka det är så himla roligt att diska och städa och speciellt efter någon annan också dessutom

- att man inte vill tjäna sina egna pengar och känna den friheten

- att man som hemmfru inte är orolig för att man inte tjänar några pengar till pensionen

Det finns studier som visar att hemmafruar ofta mår rätt dåligt. Eftersom de bara har en social sfär - i hemmet, så blir det dubbelt så jobbigt om det är jobbigt i hemmet med problem. Andra kvinnor som har jobba kankse kan ha det jobbigt hemma ibland men då istället har de en annan sfär att fly till - den på jobbet också, eller tvärtom. Det är bättre att ha flera sfärer att röra sig mellan.

#22  pixie Mattias
2004-12-20 13:27:35

Håller med. Men det är mycket jag inte förstår att andra gillar. Och många som inte förstår att jag gillar det jag gör. Men smaken är väl som baken.

Är man orolig för pensionen kan man ju se till att gifta sig rikt och undvika äktenskapsförord så löser det sig!

#23   pixie
2004-12-20 13:30:39

ja sen kan man ju bara hoppas att mannen inte utnyttjar sitt ekonomiska övertag till att halvt slå ihjäl en.. *hålla tummarna* *hoppas hoppas* för samhället kommer ju itne hjälpa en som misshandlad kvinna nene.. det finns inga pengar till. .. dom ska det gås på porrklubbsbesök för av pamperiet

#24  pixie Mattias
2004-12-20 14:30:49

Man måste vara väldigt glad i pengar om man låter mannen slå halvt ihjäl en bara för att han har ett ekonomiskt övertag. Kan det inte vara tvärtom också. Att en man som tjänar mindre får mindervärdeskomplex och börjar slå pga det? (något förenklat kanske, vad vet jag.) Om man ska gifta sig måste man alltså hitta någon med exakt samma inkomst. Det är nog lättast att skita i giftermålet helt och hållet istället.

#25  till den självutnämnde proffstyckaren mattias pixie
2004-12-20 14:37:10

det märks ju helt klart att du inte vet NÅNTING om mäns våld mot kvinnor.. en av de otroligt många saker som du inte vet är att mannen först psykterrar kvinnan så hon inte orkar gå, hjärntvättar isolerar henne kan man säga och samtidigt ser till att hon hamnar i ekonomiska trubbel så att hon blir ännu mer beroende av honom... det ekonomiska beroendet är en viktig pusselbit för att hon ska stanna kvar...

ja är så trött på alla män som utser sig själva till proffstyckare.. så här är det blablalblalbvlal ...

#26  Ehh Mattias
2004-12-20 14:49:24

Proffstyckare? Jag? Nädå, inte alls. Någon annan du kan komma på som framställer sig som proffstyckare?

Nu skrev du inget om psykterror utan bara att mannen skulle utnyttja sitt ekonomiska övertag. Har också svårt att se hur man kan bli ekonomiskt beroende av någon i dagens sverige. Om man med beroende menar att man inte klarar sig utan sin man. Men förklara gärna.

#27  pixie Michea
2004-12-20 15:50:45

-Att diska och städa måste väl de flesta göra, ibland också efter någon annan om man lever i samboförhållande. Det handlar ju om hur mycket man kan tänka sig att göra det.

-Pengar är frihet, oavsett vem man får dem ifrån.

-Har man råd att gå hemma så har man ofta råd att spara pengar till pensionen också.

Bara för att man är hemmafru betyder det inte att man bara har en social sfär, hobbies och vänner måste väl räknas dit också?

Det är ganska intressant att du tar upp kvinnomisshandel i den här diskussionen, det är nämligen en vanlig åsikt hos dem som kritiserar hemmafruar att de på något sätt måste vara kuvade och underordnade, att de inte handlar efter egen vilja utan mannens.

Det var till viss del det jag menade med "förakt".

#28  Undrar Kalle
2004-12-20 15:54:10

Föreställer mig att det krävs ganska goda kunskaper i psykologi för att kunna bryta ner en person psykiskt och fysiskt (och ekonomiskt). Det borde vara en känslig balansakt, för att den utsatta personen inte ska märka vad som håller på att hända, så att h*n packar och drar.

Hmmm, måste varit sjuk den dagen...

#29  Michea monica
2004-12-20 18:24:54

"Pengar är frihet oavsett vem man får dem ifrån."

Det var ett märkligt uttalande. Som jag inte kan se nån som helst sanning i ens om jag anstränger mig. Men du tänkte kanske inte längre än till man/hustru?

Jag tror det finns en MÄNGD sätt och situationer där man får pengar utan att det ger den allra minsta lilla gnutta känsla av frihet. Om man inte tar dem och drar. Men så menade du väl inte?

Så HUR är man fri om man får pengar från en person som när som helst kan tröttna på att ge en några? Har man avtal? Anställningstrygghet? Uppsägningstid?

Raljerar lite nu, kan faktiskt inte låta bli, för det var en liiiten smula ogenomtänkt. Pengar är alltid frihet, oavsett var man får dem ifrån...

Ack ja. Alla blir väl saliga på sin tro.

Så även Kalle som inte har läst en rad om normaliseringsprocesser. Människor som vill bryta ner andra lär sig, testar vad som funkar. Tar det väldigt kärleksfullt och lugnt i början. Skulle de slå på första dejten skulle det inte bli en andra, men riktigt så dumma är inte ens misshandlare.

#30  monica Michea
2004-12-20 19:57:19

Jag menar som så här, tiotusen kronor från din make/sambo är lika mycket värda som tiotusen kronor från din arbetsgivare. Du kan spendera dem på samma sätt och köpa lika mycket för dem, de ger dig lika mycket frihet.

Jag ser mig själv som en fri person trots att jag så att säga "lever av någon annan". Jag är inte förtryckt, och jag ser mig inte som en anställd. DET tycker jag är en märklig jämförelse. Den typen av förhållande har jag aldrig upplevt, att jag är rädd att "få sparken". Däremot har jag blivit uppsagd från arbete.

Om två vuxna människor väljer att lösa sin levnads och arbetssituation på ett sätt som fungerar för dem, så förstår jag inte varför andra ska bli så upprörda över det.

Men tack för ditt inlägg, du bevisar min tes om att man inte kan vara "hemmafru" utan att bli misstänkliggjord och tittad snett på av andra kvinnor.

#31  Bra monica
2004-12-20 20:21:55

Det är bra att du känner så Michea. Jag måste inte förstå ditt val för att respektera det. Man får göra precis som man vill. Däremot måste jag väl få fråga om något som ligger ljusår från mitt eget val? Som för mig är det ultimata skräckscenariot i den genren. Så jag på nåt sätt åtminstone kan försöka förstå. Och det gör jag nu.
Tack.

#32  Michea Mattias
2004-12-20 20:24:22

Nej det måste naturligtvis vara mycket bättre att en är hemma och att en jobbar om den ena gillar att vara hemma och den andra gillar att jobba. Vad man inte får glömma när man kämpar för kvinnors rätt att arbeta och mäns rätt att vara hemma är att målet inte får bli att kvinnor ska jobba och att män ska vara hemma. Utan att både kvinnor och män ska kunna göra det dom helst vill. Min åsikt iaf.

Blir du ofta negativt bemött för att du är hemmafru (och trivs!)?

#33  Öh... Mattias
2004-12-20 20:37:31

Jag menar inte att du trivs av att bli negativt bemött. Utan att du blir negativt bemött för att du trivs med att vara hemmafru.

#34  Mattias Michea
2004-12-20 20:40:15

Jepp, det händer ofta.

Nu är det iofs så att jag är sjukskriven utan bidrag (har äntligen fått rätt mot försäkringskassan efter en lång process men utbetalningen låter vänta på sig) och det var alltså inte frivilligt som jag blev "hemmafru" och började leva på min sambos pengar. Men nu har jag känt på det ett tag, och tycker att det är ett ganska trevligt sätt att ordna tillvaron på. Och då menar jag för båda parter. Vi har redan diskuterat att eventuellt "byta roller" i framtiden, när jag är frisk och kan jobba igen, så det handlar inte om vare sig mansförtryck eller orättvisa, bara ett behagligt sätt att leva tillsammans.

Men det är underligt vilka reaktioner man kan få. Det verkar finnas två stereotypa bilder av "hemmafrun": antingen är man svag, hjälplös och förtryckt, eller så är man en slug häxa som lyckats dupera sin man till att ge en allt man pekar på medan man själv går hemma och smuttar på vitt vin och äter chokladpraliner hela dagarna medan den stackars karlen sliter häcken av sig på jobbet. Typ. =)

#35  Mattias (#33) Michea
2004-12-20 20:41:27

Jo, jag fattade det. Hehe. ;)

#36  Michea Alvunger
2004-12-20 21:21:03

Jag förstår inte riktigt hur du menar. Om du är sjukskriven och får (skall få?) sjukersättning så är det ju faktiskt i såfall inte din sambo som försörjer dig.

Och jag har faktiskt tänkt i liknande banor som Monica. Visst är pengar pengar, 1000 kr är 1000 kr oavsett hur de hamnade i plånboken, men är man försörjd av en person och alltså enbart beroende av att denna person skall finna det nödvändigt att fortsätta betala en för det arbete man utför och detta då baserat på en så pass lös grund som kärlek. (Ursäkta för detta, ni har förmodligen en väldigt stark kärlek och så där, men kärlek är ändå en ganska riskfylld investering eftersom den kan ta slut och gå över, och den måste inte förlita sig på arbetsgivarlagar.) Har man ett arbete och bor i en lägenhet som man antingen själv äger eller står på hyreskontraktet för, så anser jag att det är en tryggare situation, än att bo i en lägenhet som någon annan äger och då denna person dessutom skall betala övriga kostnader för en.

Kanske är det vad monica menar när hon talar om skillnad på pengar och pengar när det gäller frihet. Har man ett eget arbete kan man nämligen styra själv på ett annat sätt. Så länge man sköter sitt jobb (o inte har oturen att få sin tjänst indragen, men sker det så får man ju a-kassa) så är försörjningen tryggad. Som hemmafru där kärlek är garant för lönen (observera att jag inte på något sätt hävdar att du inte arbetar, sköter du hemmet så arbetar du och jag hoppas att du får marknadsmässig lön för ditt arbete) styr man inte själv över när inbetalningarna slutar, så länge man själv inte är den som går.

Har du ett jobb så kan du inte bli sparkad hur som helst. Äger du en lägenhet/står på kontraktet kan du inte bli vräkt hursomhelst. Så länge du inte missköter något av det = beroende av dig själv. Men som hemmafru kan du bli "sparkad" anyday, du kan också bli av med hemmet när som helst (förutsatt då såklart att det inte är din lägenhet, å andra sidan, även om det är din lägenhet och din sambo drar så får du akuta hyresproblem då du står helt utan inkomst.)

Jag tycker man gott kan säga att hemmafru-positionen är en ofri sådan, åtminstone i jämförelse med arbetstagarens position. Jag nämner inte ett ord om förtryck eller underordning, jag hävdar endast att en tillvaro som är beroende av att en annan part skall känna förälskelse och kärlek för en, är en otrygg situation. Sen har hemmafrupositionen månne en helt annan dimension av frihet jämfört med arbetstagaren, som t ex att själv få bestämma sina arbetstider, att inte behöva ringa sig sjuk till någon, att ta långlunch när man känner för det, ett flexibelt arbete där man själv bestämmer uppgifter och ordning, ingen som hänger över axeln på en, inga bitchiga jobbarkompisar... Det har ju helt klart sina fördelar. Men en trygg livssituation? I mitt perspektiv blir svaret på den frågan oavkortat nej.

#37  Alvunger Michea
2004-12-20 22:10:00

Min sambo har försörjt mig i ca...ett år, tror jag det blir. Under den tiden har jag haft 0:- i månadsinkomst.

Trygghet och frihet är två helt olika saker. Även om min situation är trygg för mig, så förstår jag att andra kan tycka att det verkar otryggt, men steget från "otrygg" till "ofri" är ganska långt.

Sedan beror det ju på vilken typ av anställning man jämför med. på ett jobb jag hade som timanställd var uppsägningstiden en vecka och blev man avskedad fick man inte några fler timmar att jobba. Det är inget ovanligt i vissa branscher som har hög omsättning av personal. Men på den tiden var det ingen som ifrågasatte huruvida jag hade någon frihet eller inte...Även fast jag inte var a-kasseberättigad och närsomhelst kunde stå helt utan inkomst.

Men visst, man får tycka vad man vill om det och alla gör sina val. Skulle jag mot all förmodan bli dumpad och utsparkad så får jag hantera det då. Jag har klarat mig på egen hand i stort sett hela mitt liv, så jag skulle inte vara hjälplös i den situationen.

Det jag stör mig på är mest vilken attityd man möter hos många, självgodheten. Som om man är mindre värd för att man prioriterar annat än karriär. Jag har andra värderingar i livet, men jag försöker inte pracka dem på alla som tycker annorlunda.

(Nu syftar jag inte på dig eller Monica.)

#38  Michea UppåtEmma
2004-12-20 22:36:37

Det är ju en sak för dig att säga "händer det så klara jag mig alltid, jag är van" som ung tjej med hela livet och alla möjligheter framför dig. Men för någon som är 50-55+ och har skött hem och familj i x antal år och sen blir lämnad ter det sig nog inte lika...fritt.

Sen tycker jag också det är skillnad om man har barn. Jag tycker det är förkastligt av en kvinna att frånta sin man samma möjlighet att få lika starka band till sina barn.

#39  UppåtEmma Michea
2004-12-20 23:41:09

"Jag tycker det är förkastligt av en kvinna att frånta sin man samma möjlighet att få lika starka band till sina barn."

På vilket sätt menar du att kvinnor gör detta? Genom att vara hemmafruar?

Det är väl ändå ett beslut som tas av båda inblandade? Om den ena föräldern tvingar sig till rollen som hemma-mamma/pappa så kan det inte vara ett särskilt sunt eller normalt förhållande.

#40  Monica Kalle
2004-12-21 08:46:21

"Ack ja. Alla blir väl saliga på sin tro.

Så även Kalle som inte har läst en rad om normaliseringsprocesser."

Nej, och det var precis det som var min poäng. Jag har inte läst en rad om normaliseringsprocesser. Och jag har inte hört talas om en enda kille som gjort det heller. (OK, i studiesyfte då, men inte i avsikt att använda det.) Och ändå så är ju vi killar så himla duktiga på att applicera dem att ni kvinnor inte märker ett enda dugg förrän slagen börjar hagla och ni upptäcker att ni står alldeles ensamma utan en enda vän eller en spänn på banken. Så vad beror det på att vi är så duktiga och ni är så blinda? Instinkt eller naturbegåvning?

Ja, det här inlägget blev obehagligt, och hör egentligen inte till ämnet heller. Men det var inte jag som drog upp misshandel i den här tråden, det var någon annan som kopplade ihop hemmafru och misshandel som om det var en naturlag. Och jag vi

Du måste bli medlem för att få skriva i forumet.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?