feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Forum

Jag är en passiv våldtäktsman.


Gå till senaste inlägget



#1  Jag är en passiv våldtäktsman. Smuuchigoo
2007-03-31 00:15:20

Mm. Jag undrar. Borde vi bry oss in andra egnetligen ?
Jag vill lägga fram en bild för att jag objektiv vill analysera
migsjälv inom just denna tidsrymd. Det kanske är en ephermal ( vacker i sin flyktighet, så som det känns nu ) men även just vad som är problemet med samhället. Eller problemet med vad som verkligen är just hur den humana hjärtat slår.
En tankeställare..
Så jag vill ni frågar er. Ifall ni vet vad jag så kan ni
åtminstone lära er något om er själva. Vill gärna veta
ifall jag har blivit en monster. Kanske pågrund av just att jag tänker så klart, så obehindrat av moral.

Låt granskningen börja:

Är det verkligen någons ansvar att göra något för sina medmänniskor? Vi vill förståss leva i ett bra samhälle vilket per defintion betyder just \"hålla samman\", men nog har inte något sånt skett under min uppväxt. Jag har fått klara mig med ett handfull av svårigheter pågrund av omgivningensn okunskap och har aldrig kännt någon värme av denna \"hålla samman\" anda.

Men jag har insett nåt. Jag en nog en mördare, våldtäktsman etc.
För jag har passivt nog fått andra att begå sådana gärningar
vilka jag inte äns mår dåligt av. Jag undrar om jag skulle inte
må dåligt av att ifall någon gjorde en kvinna orätt.
Det är min våldtäkt mot samhället, att jag inte gör nåt åt det.
Jag skulle inte värna om sveriges självständighet. Istället kan jag lika lätt skylla på min etnicitet att jag inte gör nåt. Jag skulle t.om undra om jag slog mannen bara för att jag blev sanktionerad att använda mycket grov våld i samhällets ögon som något som uppmuntrade samhället i stort att agera likadant. Hyllad för min våld med ett leende på läpparna: Och däri visste jag att jag hade gjort något som var okej iaf. Jag bryr nämligen inte. Jag är ingen medborgare till hjärtat när skulle kunna låta våld begås och bara ideelt avvakta för reaktioner som om dessa mänskliga känslor kanske skulle väcka min hänsyn till andra. Men inte som mitt första tanke. Bara se på, för det skulle allt jag kunde göra. För jag har nog finavlats som klumpiga katter. Sämdre på så många vis än bondkatter från samhället med sådan värderingar, ett samhälle som kanske borde ha hindrat tillmälen mot mig, vissat en hänsyn som jag emotionell skulle viljat ta till hjärtat. Bara ord och skattepengar. Med nya våldtäktslagen kan jag t.om säga mig ha blivit våldtagen när jag hellre skulle kalla det sexeullt utnyttjad. Kontrasterna tynar. Jag vet även att efter ha träffat världens vackraste människor som värnarn om sina vänner så har dem också en gräns. De är så vackra som de har råd att va bekymersfria från saker som vissa skulle kalla ondskan..

Jag föreställer mig samhällets förfall. Väntar på domendagen och fantiserar enbart om min överlevnad, min vilja att agera inför sådana ting som verkligen kan onekligen räknas in som av nåt värde olikt arbeten jag ser runt omkring mig. Jag vill lära mig spela musikaliska instrument utan gräns, att kunna använda skjutvapen och svärd. Jag vill kunna lära mig tillfoga andra smärta och trauma och minskad hot med döden, mot dem som jag befarar är lite värre än jag. Fånar, med skurna halsar får dem blöda utan att jag känner att jag måste rentvå mig i mitt samvete. Jag vill likaså inte känns någon skuld, ansvar och hänsyn till andra. Inget sånt. Men ändå. Jag har sagt sanningar från deras väregrund de har upprätthållt i enlighet med deras resonemang ( cirkelresonemang ) till dem som är sant, som stärker dem. Som får dem på sina vilkor inse det goda med dem. Att försäkra sig om att dem duger. Jag har fått familjemedlemar att gråta av kärlek och lättnad för deras \'misstag\' som dem kallar det. Jag har fått nån inse sin ovilkorslösa kärlek o bli häpen och lättad av det. Jag har uppmuntrat människor för dem goda ting de kan erbjuda. Jag värnar om andras oskuldsfullhet. Jag uppmuntrar enbart. Allt från mitt mun verkar hela min omgivning. Känna sig accepterade, vackrare, bättre, värdefulla och oförnekliga. Jag har utforskat mina moraliska gränser vart jag vet hur jag inte skulle handla, men inte för det är fel på någon gudomlig vis, men för att det har konsekvenser. Jag har en sociopatiska fantasier som jag kan få utlopp för genom consensus. Och jag tycker massmördare är intressanta. Inte förfärliga. Bara intressanta. Jag har stött på en psykopat och det uppstod konflikt. Jag lyckades få honom att känna vi hade nåt gemensamt med vår erfarenhet om tjejen.
Jag skulle kunna slinta hans hals istället. Mina tankar om att skada dessa människor som är en fara o pina för andra är samma anledning till vem jag är nu. Jag bryr mig inte längre om människor som lider pågrund av andras tyrani. Lagen skulle dömt mig för mina handlingar och konsekvernserna skulle ha blivit för dyra med sveriges rättväsen att va på lagens sida eller mot lagen. Så andra får bli utsatta för lidande.

Är alla män så ? Konsekvenserna är vad det är frågan om ?
Är alla kvinnor också likadana förutom mer sårbara och därav
dem som försöker hävda ansvarsplikt från omgivningen som
präster med bibeln ?
Kanske efter att ha läst vad jag \'känner\' rent intellektuellt just nu
säger nåt om samhällsproblemen. Själv lyssnar jag bara på
Missa solemnis av Beethoven och funderar på hur jag ska
investera min tid på jorden på vad jag kan, inte vad jag borde.
Säga vad jag är säger nog inget även om jag är ett monster.
Jag har ingrodd i min skepnad att jag inte vet vad jag ska tycka.
Vad tycker ni om sådana som mig ? Hoppas inte gott. Ifall ni tänker inget illa om det är jag likgiltig inför.

En nihilist är jag. En atetis. Min gud är död.
Jag söker fortfarande efter nya värden då dem gudomliga dog med gud.
Och tror mig ha funnit dem under en mörkret o glimret från skyarna. Jag är lika lite
en våldtäktsman som skulle handla med patos mot andra,
men ändå den som avstår att handla kallblodigt:
Även om jag nu gjorde det förut o försökte , men bara
till den gräns att man tänkte vad man kunde göra.
Nu kan alla våldtas inför mina ögon och jag vet inte om jag
skulle känna nåt: Och just nu känner jag mig så hel inombords,
hellre än tillfälligt förtappad i nån kroppslig dysfunktion som hindrar
mig från att finna medmänskliga känslor för mina bröder o systrar.
Kor jag dock sympati för, så som vi hycklar.

Jag vet inte riktigt vad jag försöker komma fram till.
Men kanske det väcker känslor o funderingar på allt som är fel.
Eller kanske hur människor borde va: Kalla som jag, men så lyckliga som få. Ändå så känner man som sådan man är att man har det skönt att va så avlägsen mänsklig dynga.
Våldtäktsoffer, offer av krig , svält o nöd är bara förövare i underläge. Allt är en blunder i mina ögon.

Du måste bli medlem för att få skriva i forumet.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?