feminetik.se feminetik.se

Just nu 15 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Forum

Diskussion: Självskadebeteende en kvinnosjukdom


Gå till senaste inlägget



#1  Diskussion: Självskadebeteende en kvinnosjukdom Mattias
2006-05-21 02:36:12

En tråd som handlar om varför kvinnor skadar sig själva i större utsträckning en män. http://www.feminetik.se/diskutera/index.php?f…

En intressant fråga. Men jag tycker att man i försöken till förklaringar glömt bort att män faktiskt tar livet av sig i stor utsträckning. Om nu kvinnor skadar sig själva för att:
1) kvinnor känner sig utanför samhället
2) kvinnor använder sig inte av bortträngning, vilket män gör
3) kvinnor omvandlar dåligt mående till självförakt
så blir ju frågan: varför tar männen livet av sig så mycket oftare? Jag tror att frågan i grunden är felställd. Frågan är inte varför kvinnor agerar självdestruktivt när de mår dåligt. Snarare borde frågan vara varför självdestruktiva män tar livet av sig medans självdestruktiva kvinnor skadar sig själva. Sen är vi kanske självdestruktiva i ungefär lika hög grad.

#2  Sv: Diskussion: Självskadebeteende en kvinnosjukdom Zwitter
2006-05-21 02:53:55

Även fast självskadebeteenden som skärande är destruktiva, så fyller de ju en funktion för personerna som utövar dem. Det är ett sätt att kanalisera svårhanterbara känslor, dämpa dem eller ersätta dem med fysisk smärta. Det kan vara en förklaring till varför kvinnor tar sina liv i mindre utsträckning; de hittar andra metoder, om än destruktiva, för att hålla måendet under kontroll. Sedan finns det människor som agerar utåt istället, genom att skada andra, bete sig "stökigt", begå brott och annat som i första hand drabbar andra människor. Det tror jag är vanligare bland män, även om det så klart finns kvinnor som går den vägen också. Men jag tror att majoriteten av de män som mår dåligt oftast väljer, medvetet eller undermedvetet, att hålla inne med känslorna, bita ihop och uthärda trots att de mår fruktansvärt dåligt. Att "beklaga sig" och "gnälla" är ingenting som passar ihop med den manliga könsrollen och gör ingen man populär. Män förväntas vara så mycket starkare och tuffare än kvinnor. Det leder också förmodligen till att många män drar sig för att söka hjälp. Och för eller senare rasar tillvaron samman för många, när det redan har gått för långt och personen upplever att ingen hjälp finns att få. Det är väldigt sorgligt.

#3  Sv: Diskussion: Självskadebeteende en kvinnosjukdom Apoc
2006-05-21 05:23:30

Visst stämmer det att gnäll inte alls passar inte i den manliga könsrollen. Samtidigt är rättshaverister oftast män tror jag. Om man kan omvandla sin missnöjdhet med sig själv till ilska mot andra så går det bättre in i mansrollen.

#4  Sv: Diskussion: Självskadebeteende en kvinnosjukdom Kruzze
2006-05-21 09:33:29

Jag har en polare som jobbat inom psykiatrin ganska länge. Han har berättat att det i princip uteslutande är brudar som kommer in med självskadebeteende och att det är väldigt vanligt. Dock är det viktigt att komma ihåg att självskadebeteende och självmordsförsök är olika saker. Självskadebeteende är i första hand ångestämpande medan självmordsförsök är ett försök att döda sig själv.

ATT tjejer mer ofta väljer att dämpa ångest genom att karva sig i handleder och på andra ställen tror jag är nära besläktat med anorexi och bullemi, som ju också är ångestrelaterade störningar. Man använder kroppen för att reglera ångesten som blivit för hög. Det är först i ett absolut sista skede som självmordsförsök kommer in i bilden, när ångesten är total.

Män lider inte av psykiska störningar lika ofta som kvinnor och det förklarar en del av kvinnors överrepresentation vad gäller självskadeproblematiken. Vidare så tror jag att de män och kvinnor som har en hög ångestnivå reglerar sin ångest på olika sätt. Män tror jag i högre utsträckning missbrukar och flyr in i mer extroverta uttryckssätt som t ex gängbildnig, politisk extremism och kriminalitet medan kvinnor i högre utsträckning vänder sin ångest och frustration innåt.

Varför män är mer uttrycksfulla och kvinnor mer introverta i det här avseendet är en intressant fråga. Jag och min kollega, för övrigt samma kille som jobbat inom psykiatrin, snuddade vid ämnet när vi skrev en C-uppsats om politisk extremism där det förekommer betydligt fler män än kvinnor. Personer inom dessa rörelser uttrycker väldigt intensiva känslor, oftast destruktiva. Jag och kollegan spånade kring var de frustrerade tjejerna håller hus och kom fram till att förmodligen sitter många av dem hemma och skär sig i handlederna istället för att vara ute och slåss och på så vis uttrycka sin frustration.

Jag tror endast en liten del av skillnaden mellan män och kvinnors olika sätt att hantera ångest och starka känslor kan förklaras med variabeln könsroller. Den största delen tror jag förklaras av att kvinnor har en annan relation till sitt känsloliv än vad män har. De känner på ett annat sätt än män och därför är uttrycksformerna för känslor olika.

#5  Sv: Diskussion: Självskadebeteende en kvinnosjukdom Pattaya
2006-05-21 14:06:06

De män och kvinnor jag träffat som skadat sig själva skiljer sig åt på ett sätt. Männen är ofta mer drastiska, kanske mer känslokalla. Kvinnorna verkar "lida" mer. Svårt att förklara, men de ör oftast mer nedstämda av detta. Männen mer likgiltiga. Ja, egentligen handlar det om pojkar och flickor från 18-25. De jag träffat. När det gäller pojkarna har det ofta handlat om studenter från universitetet, KTH etc i vårt upptagningsområde. Många där mår dåligt av studietakten, krav på sig själva och inte minst hemifrån!!!

#6  Sv: Diskussion: Självskadebeteende en kvinnosjukdom TheCarolinch
2006-05-21 16:48:11

jag har haft sk. självskadebeteende. ironiskt nog kom jag på att karvandet i underarmarna lindrade mina psysiska plågor när jag planerade för att ta livet av mig. innan jag skred till verket på riktigt (dvs skar av pulsådran) ville jag "prova" lite, känna hur pass ont det skulle göra och hur djupt man behöver skära och hur hårt man måste trycka.

när jag så hade rispat lite i mig själv upptäckte jag till min förvåning att jag mådde lite bättre, det var som om att en själslig kramp hade släppt. så jag fortsatte... och jag kände mig så missförstådd när vuxna blev arga och opprörda över det jag gjorde. det gav mig ju lindring! det som var det hemska var ju måendet _innan_ det gick så långt att rakbladet åkte fram.

#7  Sv: Diskussion: Självskadebeteende en kvinnosjukdom olaberg
2006-05-21 18:31:38

"Jag har en polare som jobbat inom psykiatrin ganska länge. Han har berättat att det i princip uteslutande är brudar som kommer in med självskadebeteende och att det är väldigt vanligt."

Mitt självskadebeteende outade jag aldrig (men jag _borde_ verkligen sökt för det). Mycket kunde jag erkänna, men aldrig det. Det kändes som om hela värdigheten satt i just det.

#8  Sv: Diskussion: Självskadebeteende en kvinnosjukdom Kruzze
2006-05-22 16:19:34

Det är väl ett allmänt tabu att söka hjälp för psykiska åkommor, även om det har börjat släppa lite på senare år.

Förmodligen är det så att killar drar sig för att söka hjälp längre än vad tjejer gör och att det förklarar en del av skillnaden av det jag fått berättat för mig och det man kan läsa om i diverse artiklar om självskadebeteende. Det är synd och skam om det är så, självklart ska även killar kunna känna sig fria att söka hjälp när de behöver det.

Jag tror att den sörsta förklaringsvaribeln står att finna i att killar har en annan relation till sina känslor. De hanterar dem på ett annat sätt en tjejer. De gråter kanske inte ut lika ofta när de känner att de egentligen skulle behöva, erkänner sig svaga inför sig själva när de är svaga och talar inte om för andra hur de känner. I grund och botten är nog relationen till känslolivet en "träningssak", även för kvinnor, men att killar behöver "träna" lite hårdare än tjejer.

Ett motsatt förhållande råder ju vad gäller fysisk styrka så varför skulle inte tjejer kunna ha ett försprång gentemot killar vad gäller känslor?

#9  #8 Kruzze feather
2006-05-22 22:40:13


Jag tror att den sörsta förklaringsvaribeln står att finna i att killar har en annan relation till sina känslor. De hanterar dem på ett annat sätt en tjejer. De gråter kanske inte ut lika ofta när de känner att de egentligen skulle behöva, erkänner sig svaga inför sig själva när de är svaga och talar inte om för andra hur de känner. I grund och botten är nog relationen till känslolivet en "träningssak", även för kvinnor, men att killar behöver "träna" lite hårdare än tjejer.


Jag begriper inte det här.
Jag gråter inte "ut" eller pratar med andra om jag mår dåligt. Jag försöker lösa problemet först. Jag slutar svara i telefon och skyr kontakt med människor tills jag har löst problemet och mår bättre. Jag förstår inte vad som menas med att "erkänna sig svag inför sig själv när man är svag" - jag tänker inte ens i de banorna. Varför skulle DET vara nyttigt eller bra för välmåendet? Att tala om för sig själv att man är svag? Jag fattar inte?
...."Nu är jag svag"...?
Jag tror faktiskt INTE ALLS att jag skulle må bättre av den repliken när livet är som jobbigast... Inte det minsta.
Jag har vänner som tycker att det här är någon form av handikapp - att INTE vilja bearbeta problem genom att prata om dem. Det HJÄLPER mig inte att prata om mina problem - jag kan prata mig grön, gul och blå om mina problem - de varken försvinner eller blir mindre för att jag pratar om dem. (Och det är ju problemen som gör att jag mår dåligt, inte att jag inte kan parat om dem...)
Så jag väljer att hålla klaffen och grubbla, eller distrahera mig om jag behöver en paus i grubblandet - tills jag har löst mina knutar, och jag är glad och därför känner för att vara social igen.

Av förklarliga skäl anser jag inte att detta "handikapp" är bundet till biologiskt kön.
Just to say.

#10  Kruzze olaberg
2006-05-22 23:22:34

Men känslosnack funkar inte alltid. Inte alltid psykiatrin funkar heller.

Jag har aldrig dröjt med att söka hjälp när jag mått dåligt. Haft ett öppet samtalsklimat med både föräldrar och vänner (alla kön) genom hela livet.

Och ändå. Inte just det. Inte just det beteendet. Det är fööör skamligt. Samtidigt är man rädd att man kanske måste behöva ta itu med det om man väl outar det.

Självskadebeteende är en knepig sak. Lite som alkoholism. Kräver att man kommer underfund själv med att man har problem med just _det_ och att man faktiskt _själv_ är villig att lösa det.

Man har sånt dubbelt förhållande till det. Lite som knark eller sprit eller sexuellt destruktivt beteende. Det bryter ned en och man hatar det, men är samtidigt en tröst på något märkligt sätt så man älskar det eller tror sig älska det.

Trixigt.

#11  feather Kruzze
2006-05-23 07:49:52

Det är noterat att min förklaring inte stämmer in bra på dig men faktum kvarstår trots det att betydligt fler kvinnor söker vård för psykiska problem än män, bl a vad gäller självskadebeteende.

#12  olaberg Kruzze
2006-05-23 07:57:09

Det låter mer som det är "missbrukaren" i dig som får råda än något annat. Finns bra behandling för den typen av problematik.

#13  Sv: Diskussion: Självskadebeteende en kvinnosjukdom olaberg
2006-05-23 17:23:25

"Finns bra behandling för den typen av problematik. "

Absolut. Dyr men bra! :-)

#14  Sv: Diskussion: Självskadebeteende en kvinnosjukdom olaberg
2006-05-23 17:24:14

Och rätt tempus för diskussionen är lyckligtvis imperfekt, dvs förfluten tid! :-)

Du måste bli medlem för att få skriva i forumet.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?