... Jag förmodar att många av er kommer vilja svara på detta inlägg som jag skrev i andra hörnan, så jag klipper in det här. Jag förklarade för en feminist varför jag inte tänker överge ordet feminist, och hur jag ser på antifeminister.
Efter vad jag kunde utröna var du främst intresserad över vad jag menade med att vi inte skall låta antifeminister definiera feminism. Nej, jag vet att inte antifeminist behöver betyda mot kvinnor, eller mot jämställdhet. Jag har privat kontakt med en del antifeminister, och jag känner inte att dessa personer är några som jag tycker illa om, eller som är ointelligenta. Däremot har jag svårt att i vissa fall förstå deras resonemang. Varför man går med i en "anti"-ideologi, utan att erbjuda ett alternativ. Känns som på högstadiet och man skulle komma på t ex en klassresa, och så föreslog ett av barnen Liseberg, ett annat Gröna Lund, ett tredje Öland osv. men så sitter ett gäng ungar och vrålar Neeeeej på varje förslag. Och till slut minns jag hur jag kände: men kom på nåt själv då för i helvete som alternativ, annars kan ni lika bra gå med på Liseberg så det blir en resa överhuvudtaget och så får ni väl göra det bästa av situationen! Men att vuxna individer sätter sig som kärringen mot strömmen och vrålar NEJ TILL FEMINISMEN utan att komma med något alternativ, utan att säga vad som vore bättre, utan bara säga att feminismen är av ondo, det förstår jag inte. Många av dem är upprörda över att feminister bara kämpar mot mäns våld mot kvinnor, o inte mot kvinnors våld mot sina barn tex. Fick förresten ett mail av en antifeminist om det igår. Men varför gör man inte så då att man i feminismens namn gör en "mot kvinnors våld mot barn" kampanj, om man anser att det är ett jämställdhetsproblem. Han som skrev till mig skrev att han "tänker göra motstånd ända tills feminismen erkänner att kvinnor slår barn, och sextrakasserar män." Det känns för mig som ett kontraproduktivt och barnsligt resonemang. Man kan ju inte sitta vid sidan om och ha krav på hur andra skall föra sin kamp, inte lägger jag mig i hur Greenpeace kämpar eftersom jag inte är med. Men om jag en dag upplever att Greenpeace arbetar fel, då GÅR JAG MED i Greenpeace och försöker styra en del av arbetet åt det håll som jag anser Greenpeace missar. Jag är inte så urbota dum så jag kräver att Greenpeace skall upplösas, bara för att inte Greenpeace jobbar på alla områden som JAG tycker de skall arbeta med.
Var var jag? Kolla jag är rätt snurrig själv. Jo, just. Antifeminismens definition av feminism. Eftersom så många säger att de inte vill kalla sig feminister för att det är så negativt laddat, det är t ex laddat med arg kvinna, manshaterska (fy fan vad jag hatar det ordet. Det är så man kan gå i bitar över det.)militant feminist, bitter... ja det är laddat med en massa ord som jag inte kan känna igen mig i. Förutom arg. Arg kan jag gå med på. En tjejkompis till mig ritade en "figur till feminetik" (Jag jobbar med att få fram en liten seriestrip till feminetik, så håll utkik förresten, det är mkt på g!) och just den versionen var en kvinna med tovigt hår, armarna i vädret, hårbuskar under armarna och så såg man att hon vrålade. Jag gillade bilden, det var humor i den, lite självironiskt. Men ändå sant. Så sa en tjejbekant till mig som fick se bilden då jag visade den för dåvarande pojkvän (hon visste inget om feminetik, annat än att jag höll på att göra en feministisk hemsida) och så sa hon: "men ärligt... måste du reproducera den bilden av feminister som är arga. jag är feminist men jag är inte arg. En feminist måste inte vara arg ju...." Och jag håller INTE med henne. En feminist måste inte alls skälla på folk, vara arg som person (jag är själv en rätt glad skit, som mest gillar att dricka öl och skratta åt simpsons, jag menar hur ofarlig är inte jag?) men en feminist är fanimig ARG över att samhället ser ut som det gör, att vara feminist är att göra ett förbannat MOTSTÅND mot könsdiskriminering. Jag kan bli arg så jag skakar ibland, när jag känner mig orättvist behandlad, dömd på förhand, eller framförallt när jag ser det ske mot andra. Så att vara feminist är för mig att bära en ilska över hur människor stängs in i trånga kategorier.
Men jag anser att feminister själva skall få definiera vad ordet innebär, och inte överge ordet, bara för att andra laddat det med negativa innebörder. Feminism är naturligtvis negativt laddat av personer som är rädda för det, som vill göra motstånd i sin tur. Patriarkatet har allt att tjäna på att vi feminister viker undan, mumlar "jag vill ha lika rättigheter, men jag vill inte kalla mig feminist". Överger vi det ordet, har vi inget att samlas under längre. Vi har inte styrkan att som här, på feminetik, räcka händer som når långt över städer och kunna säga "vi är feminister, nu vill vi diskutera med varandra". Det kan vi aldrig göra, om alla säger "jag vill inte kalla mig feminist, för nån annan har sagt att det betyder manshatare och det är inte jag." Jag skiter i vad andra säger att feminism är. Jag vet vad det betyder för mig, och jag säger med stolthet i rösten, att jag är en FEMINIST! Det kan lika bra heta Kastrull för min del, men feminism är ett ännu bättre namn. Det ger vår kamp en historia, det ger vår kamp en tyngd, det ger oss igenkänning och styrka ifrån forna striders dagar. Man skall inte glömma bort, att ord är den yttersta makten. Den som definierar orden, definierar världen. Slå upp manlig och kvinnlig i en ordbok! Vad *betyder* orden? Vad innebär det att vi säger "man" i meningar som syftar till "vem som helst"? "Man röker för mycket". Vad innebär polisman, tjänsteman, riksdagsman? Uppkommer ord och betydelser ur tomma intet och betyder ingenting? Nej absolut inte. Orden och dess betydelser säger oss vad vi anser om verkligheten. Därför tänker jag inte låta någon definiera feminism och ta ordet ifrån mig. Det är det dummaste feminister kan göra. Stå fast för vad feminismen står för och alltid har stått för! Ge det inte till någon annan, att missbruka. Bruka det väl själv i stället. Som här på feminetik. Här brukas ordet feminist väl. Här möter vi meningsfränder och meningsmotståndare med respekt. Här reflekterar feminister över sin egna kamp. Här tas inget för givet, inget står osagt, utan det är upp till var och en att ta itu med sina egna demoner och fördomar. |