feminetik.se feminetik.se

Just nu 37 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Forum

Om "könens" ansvar


Gå till senaste inlägget



#1  Om "könens" ansvar Josefine Alvunger
2003-09-13 02:21:34

Ikväll hamnade jag för kanske 100:e gången i samma diskussion. Det handlar om vilket ansvar en enskild man skall/kan/bör ta för alla (?) mäns förtryck av kvinnor. Förtrycker en man i egenskap av manligt kön kvinnor automatiskt, eller kan man säga att vissa män helt kan avsvära sig ansvar för förtrycket? Finns det en poäng i att kalla feminister manshatare? För visst lägger vi ett ansvar på män? Men hur ser då det kvinnliga ansvaret ut?

#2  Var och en har sitt ansvar Henrik Eriksson
2003-09-14 10:40:18

Den religiösa föreställningen om arvssynden har inget med feminism att göra. Ansvar har vi för vad vi gör och inte gör. Oavsett kön är vårt ansvar att efter förmåga bekämpa förtryck och fördomar. Eftersom kampmöjligheterna är beroende av ens eget kön kan förstås män sägas ha ett särskilt ansvar och kvinnor ett annat särskilt ansvar.

#3  Men det är ju... Josefine Alvunger
2003-09-15 17:13:56

...jätteintressant! För det innebär väl implicit att manliga feminister bedriver en annan kamp än kvinnliga? (Om man har ett särskilt ansvar tar man väl särskilda val efter det?) Bör vi då förespråka en separatistisk hållning?

#4  Andra grupper än kvinnor och män Sanna Gustavsson
2003-09-16 13:39:51

Visst tror jag att det är svårt för män att stå utanför maktutövning över kvinnor. Samtidigt som det inte är så enkelt att det bara är kvinnor och män här i världen och alla män är över alla kvinnor. Män kan vara förtryckta av andra män, kvinnor kan förtrycka män (etnicitet, klass osv) och kvinnor kan förtrycka andra kvinnor. Var och en har ansvar - som Henrik säger - för att bekämpa sina fördomar och höga maktpositioner. problemet, anser jag, är att få de som har allra flest fördomar och makt att ta sitt ansvar. Ibland måste man tvinga dem. Men det - tycker jag - behöver inte handla om män.

#5  Separatism Marcus P
2003-09-16 22:28:56

Först och främst: arvssynden finns inte. Sedan: att man för delvis olika kamper behöver inte betyda att separatism är bra. Den stora kampen, den för frihet, jämlikhet och broder/systerskap, är en vi alla måste föra och den blir nog bäst förd om vi gör det gemensamt. Däremot finns det ett antal delkamper som kanske förs olika av kvinnor resp. män, och där kan viss separatism kanske vara nyttig. Men även där är det min övertygelse att det är bättre att vi stödjer varann än att vi distanserar oss från varann - på vad sätt det än månde vara.

#6  Kvinnor, män och patriarkatet Jerker Jansson
2003-11-28 10:19:25

Den farligaste fälla man kan falla i, och jag är inte oskyldig, är att blanda ihop mannen som individ med mannen som representant för könsmaktstrukturen. Den svåraste pedagogiska uppgiften för alla som vill rasera patriarkatet är att få folk att förstå skillnaden.

Jag ser patriarkatet som de mekanismer som skapar den ojämlika relationen mellan män och kvinnor, inte som en utvald skara män som bestämmer över resten av oss. Dessa patriarkala mekanismer finns i oss alla, i olika grad. Både män och kvinnor är bärare av dem, medvetet eller omedvetet. De kvinnor som "väljer" att vara hemma länge med sina barn, som "föredrar" att jobba deltid och de kvinnor som "väljer" machosnubbar laddar patrirkatet med lika stor kraft som omedvetna män. Jag, som har varit hemma längre med mina tre barn än många kvinnor, går heller inte fri. Jag accepterar att få högre lön än kvinnor, jag är grabbig i relation till mina söner och jag har massor av andra skräpbeteenden i mig som också stöder könssegregeringen.

Nyckelordet är könssegregering. Inte ens under de hårdaste moralistiska patriarkala styren tjänar alla män på systemet. Det är alltid bara ett fåtal som tjänar på skiten. De allra flesta män är förlorare, men på andra områden än kvinnor. Vi slits ut i jakten på den hägrande manliga överhögheten som vi aldrig uppnår. Till och med den man som misshandlar sin kvinna är ett offer för patriarkatet, han är "vargen i skogen", fungerar som det varnande exemplet för kvinnor som kanske kan inbilla sig vara fria, samtidigt som män skräms att tro att de som män har en obändlig kraft i sig som måste tyglas till varje pris. Med sprit, med droger och med att förlägga sina känslor någon annanstans.

Och vi deltar så villigt i förtrycket. Män begår självmord, kör ihjäl sig med bil, super ihjäl sig och sliter ut sig i pluspoäng i den manliga homosocialitetens elitserie. Kvinnor blir visserligen äldre än män, men de fyller sina liv med att ställa upp på att vara pigor, på att uppfostra sin barn till små pojkar och flickor, på att städa, tvätta och diska. Alla är vi blåsta. Visserligen har jag ansvar för mina handlingar, både som man och som kvinna, men det är mycket svårt att ensam rå på strukturerna.

Med andra ord har män och kvinnor samma intresse av att skapa ett mer jämställt samhälle. Men bara för att vi förtrycks på olika sätt, betyder det inte att vi ska föra olika kamp, stå på motsatta barrikader. Vi är inte varandras fiender, vi är våra egna fiender.

#7  fantastiskt Josefine Alvunger
2003-11-28 10:52:09

det där var ett fantastiskt talande inlägg! välformulerat... Förstår hur du menar.

#8  Jerker Jon B
2003-11-28 13:50:37

Om det du säger är att patriarkatet är en aspekt av våra könsroller, så håller jag med.

#9  Patriarkatet Jerker Jansson
2003-11-28 16:28:28

Tack, Josefine.

Nej, Jon B, patriarkatet är inte en aspekt av våra könsroller. För det första ogillar jag begreppet könsroll eftersom det för tankarna dels till något man spelar, något som inte är verkligt, dels till alldeles för skumma särartstankar.

För det andra är det man vanligtvis menar med könsroller - det sätt som vi är män och kvinnor på - inte en strukturell pryl, utan en manifestation av strukturerna.

För mig är patriarkatet de principer som skapar det du kalla könsroller, de krafter som skapar makuliniteter och femininiteter, om du vill.

Men säg gärna att patriarkatet verkar genom våra könsroller. När flickor lär sig att klä sig i rosa lär de sig det på nåt märkligt osynligt sätt, det vet alla föräldrar. Få föräldrar är intresserade av att se sina åttaåriga döttrar i magtröja och smink, men på något sätt sipprar det ändå in i flickornas bild av hur de ska vara som flickor och senare kvinnor.

Du måste bli medlem för att få skriva i forumet.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?