Jag såg igår på föredraget om familjebildning i Ur samtiden http://www.ur.se/Produkter/189823-UR-Samtiden….

Kvinnor visar omsorg om männen och männen hävdar sig själva. Det är bra att Lena Gunnarsson pratar om dessa saker. Det behöver vi också göra. Som kvinna kan en varken gå till män eller till kvinnor och få stöd om en har problem. Kvinnor stöttar män och män hävdar sig själva på bekostnad av kvinnor.

Jag hittade följande länk om Lena Gunnarsson http://www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Kunskaps….

Det som jag tycker är intressant att diskutera är dock hur vi kvinnor kan visa omsorg om varandra och hävda oss själva gentemot männen. Jag tycker att detta är en eftersatt diskussion. Om en inte blir slagen av en man tar feminismen inte ens ojämlikhet i relationer med män på allvar.

I http://www.svtplay.se/video/3063808/bor-de-gi… säger mannen att han gjorde saker som han kommer att få kritik för av andra män, när han visade kärlek på det sätt som hans kvinna ville. Det stämmer överens med min uppfattning om att obalansen i relationen inte bara beror på samspelet mellan kvinnan och mannen i relationen, utan att män även ser till att obalansen i andra mäns nära relationer bevaras. Därför behöver kvinnor bli bättre på att samarbeta om motsatsen.

Kanske behöver kvinnor inte bara berätta om och stå på sig när det gäller vilket kärleksspråk de vill att män ska använda mot dem, utan också mot andra kvinnor om hur de ska visa omsorg om kvinnor.

Det är vidare tråkigt att de kvinnor som är sämst på att relatera till män ofta sätter normen för hur kvinnor och män ska relatera till varandra inom feminismen.

Feminismen borde jobba på flera fronter än att skaffa kvinnorna politisk makt. Feminismen borde utbilda kvinnor i självhävdelse gentemot män och mot samhället samt om omsorg om andra kvinnor. Detta inte bara för kvinnor som blir slagna, utan för alla kvinnor i en folkrörelse som stärker alla kvinnor.

Omsorg om kvinnor - självhävdelse mot män, borde användas som slogan. Både av enskilda människor, av feminister, av Fi och av samhället. Med det tänket skulle vi vrida saker åt rätt håll.

Det skulle antagligen inte heller skada om genusvetarna forskade på exakt hur dessa mer jämlika beteendemönster skulle kunna läras in och ge störst effekt.

Eeeh, tror du att man kan kommendera människor att använda ett visst kärleksspråk???

Jag tycker det är betydlig mer angeläget att försöka jobba för att minska kvinnors beroende av män - främst då materiellt men också socialt än
att försöka uppfostra någon till att "använda ett visst kärleksspråk".

Parförhållandet , och främst då förstås det heterosexuella har utvecklats till en ny religion i vårt annars så sekulariserade land. Något som främst drabbar kvinnor men i längden inte är sunt eller bra för någon alls.

Självklart är det inte möjligt eller ens önskvärt att försöka förbjuda eller hindra människor att ingå och leva inparförhållanden men normerna om att det måste vara livets högsta och viktigaste mål för i princip alla måste bort.

Ännu viktigare är dock att återställa de raserade välfärdssystemen och komma så nära full sysselsättning som det är möjligt. Inte en enda människa ska behöva stanna i ett parförhållande hen inte mår bra i pga bostadsbrist, krossad sjukförsäkring, svältpensioner eller olika former av visstidsanställningar staplade på varandra år efter år.

Jag argumenterar väldigt hårt för att kvinnor ska gå samman i ett parti och skaffa sig politisk makt i syfte att skapa ett samhälle som är bättre för kvinnor än detta samhälle - det vill säga åstadkomma de politiska förändringar som du vill ha - dock inte i just denna tråd.

I denna tråd argumenterar jag för att kvinnor också ska hjälpa varandra även innan de har fått staten att hjälpa kvinnor och att kvinnor ska utnyttja det förhandlingsutrymme som de har i relationer. Alla kvinnor har inte försatt sig i en situation där de helt saknar makt över sin relation till mannen i sitt liv, även om fler kvinnor långt till vänster befinner sig i än sådan situation.

Att du upplever parförhållandet som en religion i vårt samhälle beror nog inte på någon ny religion, utan på kristendomen där familjen är mycket central. Det finns säkert både för och nackdelar med en stark tro på familjen. Jag har inte uppfostrats med en sådan tro på familjen och har nyligen önskat mig att mina föräldrar hade agerat mer som en kristen kompis föräldrar på detta område när jag träffade den första och riktiga kärleken. Det hade underlättat för mig och antagligen gett mig ett bättre liv.

Jag upplever inte att detta samhälle är ensidigt inriktad på homosexuella parförhållanden utan att det blivit allt mer öppet på detta område efter att 50-talets värderingar med oäktingar försvunnit och annan sexualitet än homosex har blivit allt mer accepterat.

När det gäller kärlekspråk så är mitt mål inte att kommendera någon att använda ett visst kärleksspråk och definitivt inte till att uppfostra någon till att använda ett visst kärleksspråk, utan att även se till de kommunikativa möjligheter som finns i en del människors relationer, även om det verkar som om du aldrig har haft några sådana, jag beklagar detta djupt i så fall och hoppas att du samarbetar med andra kvinnor om att förbättra vårt samhälle politiskt.

Jag menar naturligtvis att jag inte upplever att detta samhälle är ensidigt inriktat på heterosexuella förhållanden - trots att jag råkade skriva homosexuella istället.