"Flickor talar tidigare medan pojkar går tidigare" är en kommentar som jag som relativt nybliven förälder förvånande nog (förvånande p.g.a. de kretsar jag rör mig i) ofta får höra från vänner och bekanta (vänner som definierar sig som feminister).

Jag reagerade ganska starkt på denna generalisering, vad kommer härnäst liksom? "Därför är män inte biologiskt kapabla att tala om känslor" eller dyl?

Detta har dessutom inte stämt bland barnen runt mig. Själv både gick och talade jag först bland alla mina syskon (jag har några stycken av olika kön), vad tillhör jag för kön då?

Jag har fastnat lite i detta nu och behöver er kloka feminetikares hjärnor :) Jag verkar inte ha någon att bolla funderingar med i och med att de flesta runt mig verkar anse detta.

Är det någon som har någon kunskap eller funderingar inom detta ämne?

Tyvärr vet jag inget speciellt om det här (jag har aldrig hört det där med att flickor talar och pojkar går förut). Däremot kommer jag att tänka på de undersökningar som gjorts där väldigt unga barn slumpvis kläddes i rosa och blå kläder och vuxna fick leka med dem. De rosa (oavsett kön) behandlades på ett sätt och de blåa (oavsett kön) behandlades på ett annat. Det är väl inte orimligt att hur tidigt ett barn gör något är beroende av hur vuxna behandlar det och vilka lekar/aktiviteter som uppmuntras.

Plus att det florerar en himla massa "sanningar" när det gäller både kön och barn, så det är nog klokt att ta allt sånt här med en nypa salt. Men det är ju drygt om alla andra litar helt på det.

Udd: precis, undersökningar har gjorts att vi behandlar pojkar och flickor helt olika från start, något som självklart påverkar.

Det som egentligen är mest frustrerande är att min från ärkebiologism fredade zon privat (på jobbet florerar alla tänkbara sanningar om kön) inte verkar vara så fredad.

Om någon händelsevis får en dotter som är lugn/talar sent eller dyl så ser denna utifrån sin dotter som ett bevis för att alla flickor är så.

Nu råkar min dotter (bebis) vara väldigt livlig medan en bekants son(bebis) är väldigt lugn, och då fick jag genast kommentaren "Men det vet man ju hur det är, flickor är sociala medan pojkar är lugna och tekniska". Hade det varit tvärtom hade personen sagt "Men det vet man ju hur det är, pojkar är vilda och äventyrliga medan flickor sitter lugnt och pysslar". Hur de än beter sig lyckas folk stoppa in dem i ett könsrollsfack.

Jag blir så frustrerad, utvecklingen går så långsamt! Skulle vilja spola fram tiden några hundra år!

Och även om undersökningar skulle visa att låt säga 47 % av flickorna och 42% av pojkarna säger första ord innan 8 månaders ålder så säger det ingenting om Varför det är så eller om enskilda individer.

Folk verkar tro att statistik går att applicera på enskilda individer, vilket stör mig enormt "Du är kvinna så du är sämre på matte" "Du som man kan aldrig förstå ditt barns behov" etc.


aaarghhh

Vi tenderar att se det vi vill se; och just könsskillnader är så starkt inpiskat i vårt samhälle att de flesta människor genast konstruerar och rekonstruerar dem för att passa den situation som de för tillfället befinner sig i.

Till och med riktigt extrema varianter som "mars och venus" får ju utrymme.

Haha, det här var verkligen bra:

"Men det vet man ju hur det är, flickor är sociala medan pojkar är lugna och tekniska"

Hur man än vrider och vänder på sig har man alltid rumpan bak, eller är alltid manlig eller kvinnlig.

Könsroller: du kan inte vinna över dom, för eller senare kommer dom alltid alltid att äta upp din individualitet, och liksom i Alien finns ingen där som hör ditt ångestvrål......