feminetik.se feminetik.se

Just nu 14 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Forum

Föräldrarskap


Gå till senaste inlägget



#1  Föräldrarskap Klinga
2005-01-09 17:21:29

I senaste aktuellt tar Alvunger upp den så vanliga och trista kommentaren "du förstår inte förren du själv får barn" som barnlösa allt som oftast får när de säger något som har med barn att göra. Jag kom att tänka på att det slutar inte där. När man är gravid eller nybliven mamma är man nästan ännu tacksammare att slänga fram dessa "jag vet ju faktiskt bäst och du förstår det bara inte än" kommentarer till. Behöver väl knappast påpeka att de flesta såna kommentarer handlar om det heliga moderskapet som ingen får inkräkta på?

Redan när jag var gravid fick jag höra från flera mammor hur usel man var som mor om man inte ammade. Bröstmjölk är ju faktiskt mycket bättre än ersättning och det enda som är bra med flaskkmatning är att även andra kan mata. Och alla KAN ju faktist amma, de som säger att det inte funkat är bara lata och ego. (Ett år senare förstod jag hur illa det var när jag såg min kompis sitta och amma, gråtande av smärta för att bröstvårtorna blödde. Jag sa att hon faktiskt inte behövde ha det så där och hon svarade att hon självklart måste amma) Jag fick också höra att det var "grymt och elakt" att ha bebisen i egen säng för de mår mycket bättre av att ligga nära sin mamma. (inte ett ord om pappan) Allt detta redan innan jag fött.

När jag väl fått min grabb var jag omgiven av välmenande mammor som skulle tala om för mig hur jag skulle ta hand om honom på bästa sätt. Tyvär kände de sig även tvugna att tala om när jag gjorde något som var helt fel enligt dem. Jag gav bebisen flaska rätt tidigt även om jag också ammade. Helt enkelt för att jag ville att han skulle kunna äta även om jag inte var där. Då fick jag veta att jag skulle förstöra amningen. Och hur kunde jag vilja "lämna bort" min bebis? Det gjorde mig verkligen till en "oriktig" mamma. De personer som brukade passa honom var antingen mina föräldrar eller svärföräldrar och jag kunde inte se vad som var så hemskt med det. Man litar väl på sina föräldrar? Och jag brukade tänka att tänk om det händer oss något? Man vet aldrig vad som kan hända, tänk om vi skulle försvinna och vi är den enda trygghet han har. Är det inte bättre han får knyta an till fler personer än bara föräldrarna? Tydligen inte. Mor och barn ska leva i symbios och ingen får tränga in i det, inte ens pappan. Detta var otroligt tröttsamt och jag lovade mig själv att aldrig ge en massa "råd" till nyblivna mammor om de inte själva ber om det.

Men det som störde mig mest var ändå den där synen på mamman respektive pappan. Pappan är hemma och är "barnvakt" om mamma ska göra nåt. Barnvakt åt sitt eget barn? Mamman ska vara hemma hela första året, pappan får kanske komma in efter det. Ingen säger nåt om att pappa går och jobbar efter de tio pappadagarna men det skulle bli många höjda ögonbryn om man bestämde sig för att göra tvärt om. Jag ser detta som en förolämpning mot alla pappor. Tycker mycket jobb behöver läggas på att förnya synen på föräldrarskapet.

Avlutar med att säga att jag vet ju av egen erfarenhet att det går utmärkt att både amma och ge flaska. Det underlättade nåt otroligt för mig att jag kunde gå ut en kväll och veta att bebis var trygg hos mormor och kunde äta sig mätt utan mig. Har flera gånger bevittnat när mammor måste rusa hem för att bebis skriker av hunger och inte lärt sig ta flaskan. Tyvärr är man väldigt känslig som nybliven mamma men när jag väl lärt mig strunta i kommentarer om hur hemskt det var så gick allt hur bra som helst. Jag tror inte någon blir lycklig av att ge upp hela sitt liv bara för att man får barn.

#2  Så sant. Lemur
2005-01-09 17:36:48

Instämmer fullständigt i vartenda ord. Åh vad jag önskar att jag hade vetat det jag vet nu efter två små, redan innan. Och jag hade defintivt blivit stöttad av att få höra det du skriver. Men sådant stöd ger inte BVC, precis. Där handlar det om att ge numret till amningshjälpen, oxytocinspray och "goda råd" om fänkål och lättöl.

#3  Gwaargh! elinlite
2005-01-09 18:01:29

Jag kan bli alldeles hysteriskt ilsken på denna föräldradiktatur!
Ibland känns det som jag knappt får ha en åsikt för att jag inte har barn.
I familjesammanhang är det ytterst sällan min man blir tillfrågad när (obs! *när* för valet att *inte* skaffa barn verkar för vissa omöjligt att förstå) vi tänkt skaffa barn, Däremot blev jag tillfrågad före, under och efter min magistersutbildning.
Vi blir ofta tillsagda att *när* vi skaffar barn måste vi lägga om vår livsstil, som om vi var ytterst ohälsosamma. Vi går sgs aldrig på krogen, vi äter hälsosamt, sover ordentligt etc men har valt att bryta loss från en traditionell 9 till 5 tillvaro.
Om jag nu skulle bli gravid är det helt okej men det är inte ett ändamål i sig. Blotta tanken på alla dessa tyranniska åsikter om barnavård får mig att rysa och gränsar till att jag skulle kunna tänka mig en sterilisering.
Urk.

#4   Freddan
2005-01-09 18:23:02

Håller med till 100%.

#5   Maria
2005-01-09 18:50:03

Samma här.

Alla jag känner sitter just nu med småbäbisar. Så man har ju fått höra en hel del. Särskilt detta om mamma- respektive papparoller.

Själv så tror jag inte att jag kommer skaffa barn. Kommer nog inte ha tillräckligt trygg och stabil tillvaro förrän efter min biologiska klocka tickat ut. Men funderar på att bli äggdonator istället för att fullfölja mina darwinistiska plikter.

#6  Ja fy fasen Kerstin
2005-01-09 20:22:07

Alla i min omgivning har också just fått barn eller väntar barn. Och det som alla ni skriver här ovan känner jag så väl igen. Herregud, och jag som faktiskt gärna vill ha barn! Men jag kan inte för mitt liv föreställa mig hur jag ska kunna stå ut med att omgivningen helt plötsligt kommer att börja betrakta mig som MAMMA istället för som människa. Jag som tycker det är tillräckligt jobbigt att bli betraktad som KVINNA istället för som människa.

Jag funderar jättemycket på den otroliga ojämställdhet som råder i föräldraskapet - både för kvinnor och män. Och jag vete fasen om jag kommer orka, vilja, våga, skaffa barn på grund av detta.

#7   UppåtEmma
2005-01-09 20:50:58

hehe...jag har redan börjat sätta upp regler inför framtiden för äldre vuxna i min omgivning. Fast än så länge är det bara saker som att mina barn inte ska läras att äta godis eller tröstas med godis och att vid jul och så får de max ett paket från varje vuxen. Alla grejjer utöver det får den vuxna behålla hemma hos sig för barnen att leka med när de hälsar på ... dessutom ska det vara snygga leksaker, vill inte ha hemmet drällandes av fula plastprytlar. Kvalitet framför kvantitet.

är jag hemsk? ibland tror jag att jag är det, men sen kommer jag på att barnet skiter ju i vilket :-)

#8  Äsch, du har feminetik Kerstin! Lemur
2005-01-09 21:43:52

Klart du står ut, du får logga in på datorn och skriva ut din ilska här såklart! (Fast skaffa först en jämställd blivande pappa, som är helt inne på att ta ut sin del av f-ledigheten.)

#9  UppåtEmma Lisa
2005-01-09 22:28:36

Du är inte alls hemsk! Om ändå fler resonerade som du (och jag).

#10   Freddan
2005-01-09 22:35:53

Någon som känner fler par med barn i passande ålder än jag och kan svara på om det är så att pappan ofta vill ta ut mer ledighet än han "får" för mamman? Talade med en mamma häromdagen där det inte alls var så att han inte ville vara hemma utan att hon ville det mer.. Blev lite irriterad på henne ska tilläggas. Tur att diskussionen var tidigt på kvällen.

#11  Är nog tyvär vanligt Klinga
2005-01-09 23:56:30

Att mamman inte vill låta pappan vara hemma. Känslan av äganderätt till bebisen kan vara rätt stark. Omgivningens syn på saken gör det ju inte bättre direkt. Som jag redan sagt så nämns ofta amningen som orsak men där märkte jag ju själv att det inte var nåt hinder. Tror också att lagstiftad delad ledighet kan vara lösningen. En fråga jag hade totalt motsatt åsikt i för några år sedan måste jag erkänna...

Till er som säger att ni kanske inte vill ha barn på grund av den mossiga synen på föräldrarskap säger jag som Lemur, en jämnställd blivande pappa så är det mesta löst :-) Sen får man lära sig att ignorera alla förstå-sig-påare vilka jag tycker är det största problemet egentligen. De flesta par kan nog förhoppningsvis komma fram till nåt gemensamt som funkar bra.

Märkligt egentligen att många anser sig ha rätt att tala om för andra hur de ska förhålla sig till sina barn. När det gäller andra saker ur privatlivet skulle man aldrig komma på tanken att kläcka ur sig såna saker som man kan göra till mammor som valt att inte följa strömmen och börja jobba efter ett halvår eller skippa amningen helt...

#12  Emma Klinga
2005-01-10 00:14:12

Du är inte alls hemsk, det låter väldigt sunt och bra :-)Och som du säger så skiter ju barnet i vilket...

#13  elinlite Rolle
2005-01-10 00:41:36

Jag har själv varit i din sits, och något som är effektivt är att dra upp alla nackdelar och kostnader med barn. Om man dessutom har en nattsvart vision av framtiden som stöd för att alla som öht funderar på att skaffa barn borde polisanmälas för försök till barnmisshandel, så slutar snart folk fråga.

För hur schysst är det att sätta barn till den här pissvärlden egentligen, det är ju bara tur om ungen blir skjuten i ett 3:e världskrig snart, då slipper den ju dö av cancer eller något annat jävelskap som verkar öka rätt kraftigt.

#14  Rolle elinlite
2005-01-10 00:57:44

Ibland har jag lust att att säga just precis så - men för de mesta är det folk som redan har barn som tjatar, man vill ju liksom inte lust dem att gå hem och dränka sina egna...

#15   Simone (Oinloggad)
2005-01-10 10:09:05

En stående kommentar jag träffat på är "Ja, men skaffar du inte barn blir du ju ensam när du blir gammal". Ha! Hur många har inte barn och de sitter ändå ensamma i sin pensionärslägenhet? Barn är ingen sällskapsgaranti på gamla dar, barn skall man skaffa för att man vill ha ett barn, annars kan man fylla sitt liv med vänner, människor resor och upplevelser.

#16  feministfarsa Kerstin
2005-01-10 12:19:26

Lemur, den biten är redan avklarad! :)
Min man är brinnande feminist och jag är säker på att han kommer att bli världens bästa pappa om vi får barn nån gång. Det är egentligen inte jämställdheten inom vår lilla familj som jag är orolig för. På det planet tror jag att jag är väldigt lyckligt lottad.

Men när jag ser mig omkring och hör hur det låter bland arbetskamrater, vänner och bekanta, läser tidningar osv så slås jag dagligen av hur könsuppdelad barnvärlden är. Och att det verkar vara svårt att värja sig från det.

Min syster fick nyligen barn, en pojke. Nu ska han börja gå hos en dagmamma, en jättetrevlig dam som han nu har träffat ett par gånger. Hennes kommentar om honom efter första mötet var: ”Vilken grabbig kille det är!”, sagt med ett otroligt glatt och positivt tonfall. Underförstått att syrrans grabb var ett riktigt redigt och duktigt barn.
Detta skulle väl syrran ha blivit glad över, men i stället blev hon lite fundersam. Hur kommer vistelsen hos dagmamman prägla honom om han redan nu är stämplad som en ”grabbig” pojke? Vilka sidor hos honom kommer att förstärkas och uppmuntras? Kommer hans mjuka och gosiga och kramiga sidor (som han ju självklart har) att få ett positivt gensvar eller kommer de tycka att han är mesigt ”tjejig” då? Min syster blev helt enkelt rädd att hennes son inte får utveckla alla sina sidor, utan bara vissa. En befogad rädsla, tycker jag.

Freddan: Jag tror tyvärr att det är vanligt att mamman inte vill släppa in pappan och dela med sig av föräldratiden. Det är ju ett väldigt effektivt sätt att göra sig oumbärlig på. När det väl har blivit så att mamman känner barnet bättre än vad pappan gör, så tror jag att det är svårt att komma ur det. ”Det är bäst att jag matar barnet, för jag vet hur barnet vill ha det, det är bäst att jag klär på barnet för jag vet ju var galonbyxorna finns, det är bäst att jag tröstar barnet för jag vet ju hur man tröstar bäst, det är bäst att jag läser godnattsagan för du läser den på fel sätt, det är bäst att jag packar matsäcken för jag vet ju vad barnet vill ha med sig för mat på friluftsdagen, HUUUR skulle det gå om inte den här familjen hade MIG??” Det blir ett martyrskap och ett sätt att visa att man behövs, att man är viktig. Tyvärr.

#17  OT elinlite
2005-01-10 12:48:20

Drottning Victoria av England födde 9 barn, men vägrade att amma dem för hon tyckte att det var vulgärt.
När hennes döttrar sedemera ammade sina barn lär hon ha kallat dem kossor.
Så kan man ju också tänka...;)

#18   Ylva
2005-01-10 13:10:15

Ååå, jag sitter nästan och hoppar på stolen av medhåll...

Har tänkt rätt mycket på detta med föräldraskap då även min vänkrets börjat ploppa ut små nu, och jag tycker att denna hets mot och bland nyblivna mammor verkar rent ut sagt hemsk! Jag vill gärna ha barn, men nu vetefan om man vågar... De som jag tyckte verkade vara sansade, sköna tjejer blir riktiga "mamzillas" så fort barnet kommit. Då är helt plötsligt mina åsikter om föräldraskap, uppfostran och dylikt mindre värt än klägg under skorna.

#19   Jon B
2005-01-10 13:35:53

Hehe, mamzillas:-D
Jo, föräldraskap verkar orsaka nån sorts regrediering i könsroller. Men den är inte oåterkallelig, ofta blir folk nästan återställda efter ett tag. I bästa fall redan till barn nummer två. Och jag tror inte att lösningen på problemet är att människor som vill frigöra sig från könsrollerna låter bli att skaffa barn. Bättre att skaffa öronproppar att användas när svärföräldrarna kommer på besök (Det är ett känt faktum att svärföräldrarna är de värsta barnuppfostringsfascisterna, ens egna föräldrar är aldrig *så* illa. Dock bör man inte lyssna på vad de egna säger heller)

#20  Hihi Kerstin
2005-01-10 14:25:07

Jon B, du har rätt. Egentligen borde vi feminister skaffa 10 barn var, minst! Så ser vi till att indoktrinera dem till max och spread tha word around tha world!

:)

#21  Kerstin Maria
2005-01-10 16:11:25

Jag läser till lärare...

#22   UppåtEmma
2005-01-10 16:14:03

äsch, kom igen och gör din kvinnliga plikt och avla ungar! ;-)

Jag tror jag ska lägga mig i hårdträning redan ikväll inför framtiden - you know practise makes perfect. och man vill ju inte krysta fram några halvmesyrer när tiden väl är inne...
:)

#23  Maria Eric
2005-01-10 16:15:55

Ah, du vet, när de börjar skolan är det försent. Då är de redan förtappade.

#24  Jag har ofta elinlite
2005-01-10 16:27:37

tänkt att jag hellre skulle vilja adoptera internationellt från en massa olika länder än att propsa på att just mina gener förs vidare. Dessutom har jag vissa fysiska problem som gör att det skulle kunna uppstå komplikationer (tex mitt blod koagulerar extremt långsamt, det finns medicin jag är allergisk mot).

Och herrejess vilket motstånd jag mött från omgivningen, argumenten har varit allt från att jag då skulle riva upp ett barn från sin naturliga omgivning (vilket då skulle vara ett barnhem), att jag är självisk som inte vill föda mina egna barn, att man aldrig kan veta vad det är för "fel" på dem (för ens egna barn skulle då vara garanterat "felfria"?!), har fått höra exempel efter exempel om hur illa adopterade barn mår och hur de hatar sina adoptivföräldrar etc.

Jag vet att depression bland adopterade barn är vanligare än bland icke-adopterade, men är det någon som vet om statistik om hur vanligt det är att barn som växt upp på barnhem är deprimerade?

Jag vet inte hur det blir, det är i alla fall inte aktuellt nu. Men jag tycker det är så konstigt att folk reagerar SÅ negativt.

#25  Hm. Kerstin
2005-01-10 17:06:49

Jag tycker också det är konstigt att folk reagerar negativt på adoption. Jag har också funderat på att adoptera, vilket beror på min förlossningsskräck. Har iofs inte mött SÅ negativa reaktioner som du, elinlite, men däremot en massa ifrågasättande av förlossningsskräck och att det skulle vara ett skäl till att inte föda barn. Återigen denna grej att "alla kvinnor kan amma", "alla kvinnor kan få barn", "alla kvinnor kan föda naturligt"... Blä. Det är ju inte sant. En del kan inte amma, en del kan inte få barn och en del kan inte föda naturligt. Och en del VILL inte.

#26  Kerstin elinlite
2005-01-10 17:23:32

Ja!
Ibland när folk sätter igång och pratar på det sättet känner jag det som att det fortfarande finns en känsla av att kvinnans uppgift här i världen är att föda barn.
Och inte bara *att* föda, utan just precis naturligt och hej vad lätt det är och gu! va konstig man är om man inte vill gå genom det finaste av allt-i-hela-världen-graviditet.
Blä!

#27   Ylva
2005-01-10 17:31:30

Oj. Skulle man vara självisk som vill adoptera? Jag ser det snarare som ett tecken på osjälviskhet, att man ser att det finns andras barn där ute som man kan ta hand om innan man prompt sätter egna till världen. Mycket märkligt argument. Jag är klart för adoption.

Håller med dig till fullo, Kerstin. Hur kan man säga sådär "alla kvinnor kan" bara för att man själv kunde?

#28   Hanna_B
2005-01-10 19:22:13

Det finns ju kvinnor som verkligen tycker att modersskapet är livets mening, och en kvinna som inte längtar efter barn är... en smula konstig. Jag har träffat några stycken, och jag brukar titta på dem som om de kom från Mars.

#29  "Naturlig födsel"=kvinnobarhetsprov i onödan Lemur
2005-01-10 19:38:23

Naturlig förlossning utan bedövning är klart överskattat. Trust me. Varför utsätta sig för dennaa traumatiska upplevelse, om inte för att ha något att "skryta" med inför (och skrämma) gravida väninnor? Det är som nån sorts tävlan, som om det vore ett "kvinnobarhetsprov" som gör henne till en Riktig Kvinna. (Som om inte PMS och mensvärk vore tillräckligt.)

Stå på dig Kerstin, det gäller bara att hitta rätt barnmorska och undvika typ "ABC-kliniker" så går det nog bra. Fast det krävs att man inte ger upp för "alla kan"-skitsnacket. Fråga i stället varför "alla" prompt måste kunna föda "naturligt",
Inför en förlossning kan den gravida kvinnan också skriva ner hur hon vill ha det och ta med pappret till BB, hon kan tala med sin barnmorska på mödravården och få inskrivet i journalen att hon absolut vill få bedövning etc. - det finns inga medicinska skäl att inte ge bedövning när kvinnan behöver det (såvida hon inte tål bedövningsmedlet, men det lär man veta om redan innan).

Var för övrigt själv inne på adoption ett tag. Tycker det är skitsnack att vara "självisk" om man vill adoptera.

#30  Lemur Kerstin
2005-01-10 22:40:29

Om jag nån gång blir på tjocken så kan jag gå till dig i stället för till MVC, va? Snälla rå? :)

#31  Adoption och naturliga förlossningar Klinga
2005-01-11 00:28:02

Jag har också funderingar på adoption och känner igen de kommentarer man får. Jag brukar få höra att jag KAN ju få egna så varför adoptera då? I mitt fall handlar det om dåliga erfarenheter med killen jag fick mitt barn med. Problem som jag inte slupit ifrån i och med vår separation eftersom vi har ett gemensamt barn. Det innebär en life-time-connection som jag inte tror att jag vill ha med en till man, hur dumt det än kan låta. I och med möjligheten att adoptera som ensamstående är det ändå inte kört för ett till barn om jag skulle vilja ha det. Men jag märker att folk har svårt att förstå det resonemanget och åsikter om egoism är vanliga.

Beträffande föda utan bedövning har jag aldrig förståt poängen med det. Varför ha mer ont än man måste? Jag hade turen att få en barnmorska som lät mig avgöra det där själv. När jag kom in till sjukhuset frågade hon mig om jag funderat på bedövniningar och jag sa att jag vill ha epidural. Hennes svar var bara "ok då fixar vi det" Kan ju säga att jag inte ångrat det en sekund...

Anser också att ingen kvinna ska tvingas föda naturligt om hon verkligen inte vill det. Vi har möjlighet att ge kejsarsnitt, så det finns ingen anledning att inte göra det efter att ha upplyst om för och nackdelar av båda varianterna. Man ska även kunna byta barnmorska om man inte trivs med den man fått. Tror att en stor del av hur man upplever sin förlossning har med barnmorskan att göra så varför gå igenom det med en person man inte känner att man funkar riktig ihop med?

#32  Adoptioner - inget bra koncept monica
2005-01-11 01:05:47

Inte vet jag hur många som adopterar utan att ha försökt själv först. Jag gissar att för en rätt stor del är ett utomeuropeiskt adoptivbarn ett tredje- fjärdehandsval. Detta baserat på bekantas historier om åratal av först vanliga försök, sen misslyckade insemintationer, som är svindyra, SEN kommer valet att adoptera. Gärna från Rumänien. Inte vetenskapligt detta på nåt sätt, men jag har sett det på nära håll många gånger. Man vill tydligen helst kunna passera som biologisk förälder. Kanske av ovan nämnda orsaker, som själviskhet osv.

Mina egna föräldrar försökte i tolv år innan de adopterade mig. Så nåt förstahandsval var jag således INTE. Sen älskade de mig när jag kom till dem - som sin egen - som alla adoptivföräldrar upprepar som ett mantra. Ungefär som ingen skulle kunna tro en sån sak...

I min ultimata värld finns inga länder som exporterar sina barn, de tar hand om dem själva. Och det vore ju en intressant intressekonflikt för empatiska, men ofrivilligt barnlösa i västvärlden... om världen blev en så bra plats att inga adoptivbarn fanns tillgängliga. Det är en utopi men adoptioner stoppas nu efter katastrofen både från Sri Lanka och Indien i ett år. Ett steg i rätt riktning.

Även adoptivbarn blir vuxna och jag har hittills inte träffat någon som inte vill hitta de biologiska föräldrarna och forska i sitt ursprung. Det måste en adoptivförälder vara fullt beredd på. Och tro mig. Det är inte lätt för en mamma att höra barnet säga att det ska leta reda på sin "riktiga mamma" en kvinna som de aldrig sett och som dessutom har lämnat bort dem. Känslan av svartsjuka, oro och orättvisa kan bli mycket stark.

#33  Monica elinlite
2005-01-11 01:51:27

Hoppas det är okej att jag frågar dig några frågor eftersom jag själv är intresserad. Du behöver absolut inte svara om du tycker att det är för närgånget.
Tror du att det hade känts annorlunda om du varit "första valet"?
Känner du att du skulle ha föredragit att växa upp i ett barnhem?

Jag förstår att det ideala vore att du kunnat bli hos dina föräldrar och jag menar inte att alla adoptivföräldrar är jättehärliga eller att alla barnhem är hemska, utan mer som ett val mellan att bli tvungen att acceptera en familj som sin egen och att växa upp i en institution.

Nu borde jag säga att för mig är det helt ointressant att välja adoptera ett barn som skulle kunna vara mitt eget. För mig handlar det om att jag inte har barn och jag kan bilda en familj med barn som annars inte skulle ha en familj.

Självklart vore det bättre att världen vore så pass jämställd att alla länder kunde förse sina barn med det hem och den omtanke de förtjänar. Jag skulle nog inte ha kommit på tanken ens i en sådan värld tror jag.

#34  Svar monica
2005-01-11 02:47:53

Det är ok. Jag hade föredragit mina adoptivföräldrar framför allt annat. Det är inte det saken gäller riktigt. Jag kan absolut inte säga att jag skulle valt nåt annat och när skulle jag ha gjort det? Min egen biologiska mor skulle jag INTE velat växa upp hos i alla fall! Hos biofar kanske... Det vet jag NU, när jag är vuxen. i normalfallet hade jag inte haft ett val.

Jag har heller aldrig KÄNT mig som ett andrahandsval. Jag vet bara att jag var det. SEN blir det ju inte så när man väl är hos familjen. Inte sällan är adoptivbarn väldigt älskade och omhuldade och oerhört efterlängtade.

Men jag tycker konceptet är fel i alla fall, trots att jag har goda erfarenheter. Det finns alltid en tomhet på nåt sätt, jag vet inte vad jag ska kalla det. Man är inte släkt med sina föräldrar, man ser inga likheter, man vet inte sitt arv eller sina anlag. Sånt som är självklart för alla andra ser jag som fantastiskt. Att man är LIK nån, är SLÄKT med nån. Jag hittade dem allihop på 80-talet och jag har många syskon!

Utan det har man ingen bakgrund på nåt skruvat sätt. Svårt att förklara. Då ser jag ändå svensk ut och ingen hade behövt veta att jag är adopterad om jag inte hade berättat det själv.

Vilket för mig till en kvinna jag känner som fick veta det på sin 40-årsdag av en berusad släkting som inte orkade ljuga längre. Hennes liv föll ihop där ett tag...

#35   Hanna_B
2005-01-11 11:12:58

Jag känner en adopterad korean som tycker att konceptet med att adoptera barn från andra länder är förkastligt. En del av de adopterade tycker så. Som vanligt känner och tycker folk olika...

#36  * monica
2005-01-11 13:39:09

Jag håller med din koreanske vän. Även de som tycker olika upplever nog till stor del den där - i brist på bättre ord - tomheten, av att inte höra till.

#37  Självfallet Kerstin! Lemur
2005-01-11 22:21:07

Om det nu kan vara till någon hjälp. Kanske har pendeln svängt lite på en 6-7 år sådär, men nog är det fortfarande trendigt att "föda naturligt". I stockholmstrakten ska det finnas (har funnits?) en speciell klinik för just förlossningsrädda, där de erbjuder samtal och där inga frågor är för dumma.

#38  Härligt Lemur! Kerstin
2005-01-12 10:21:23

Jag tror jag har hört talas om den kliniken. Jag får väl ta reda på mer om den om det skulle bli aktuellt... Annars får du öppna praktik.

Fan. Det skulle man ha. En feministisk mödravårdcentral!

#39  Kerstin Jon B
2005-01-12 10:53:04

Jag skulle önska en feministsik föräldravårdscentral. Där barnmorskorna hört talas om att barn har två föräldrar, inte bara en mor. (fast jag har passerat det där...)

#40  Jon B Kerstin
2005-01-12 12:38:25

Det håller jag med dig fullständigt om.

#41  Är det någon mor eller far Alvunger
2005-01-12 12:59:39

här som har positiva erfarenheter av BVC o barnmorskor?

Om jag en vacker dag skall den vägen vandra, så vill jag ju komma till ett bra ställe.

#42  Monica elinlite
2005-01-12 13:10:42

Underligt. Jag hade skrivit ett långt svar till dig som tack för dina svar på mina frågor men det verkar ha försvunnit.
hm.
Men i varje fall, tack ska du ha!

Kärnan i mitt inlägg var att jag gärna vill luckra upp det samhället anser vara en familj. Mina föräldrar "tappade bollen" ganska rejält, men det fanns andra som gav mig trygghet och kärlek och ibland har jag lust att inkludera många fler i min "familj" än just de jag fått mina gener från.

#43  Alvunger Klinga
2005-01-12 13:11:33

Jag var väldigt nöjd med min barnmorska. Födde på Södersjukhuset. Hon var med hela tiden men stod brevid när det inte var något hon kunde göra. (det är ju bara jag som kan krysta ut ungen trots allt) Men hon hejade och pushade en massa. När vi skulle flyttas från förlossningen till BB gav hon sonen till mitt ex för att han skulle tvätta, ta på blöja och klä på. Hon kommenterade det inte utan gjorde det helt naturligt. Sen har jag hört historier om hemska barnmorskor på Sös så det nog inte stället utan person det kommer an på. Som jag säger ovan så är barnmorskan otroligt viktig så gillar man inte den man får så kräv att få byta. Vem var det nu igen som skrev förordet till "Egalias döttrar"? Hon säger i alla fall nåt om att det enda man kan avundas landet Egalia är deras födslopalats och sätter att behandla en födande kvinna på och det kan nog stämma...

#44  elinlite monica
2005-01-12 20:44:19

Jag tycker också begreppet familj kan luckras upp och då - i en framtid - är det möjligt att man inte skulle känna nåt alls inför att inte veta vilka ens biologiska föräldrar är. Det kan ju vara att det ligger i samhällets bild av hur det "ska" se ut och att det på min tid var lite hemligt. Berätta inte - du kanske blir retad i skolan. Och givetvis berättade jag redan nästa dag. Efter en vecka var ALLA adopterade och hade uppfunnit spännande okända fantasiföräldrar...

Men jag undrar ändå om det inte ligger nån biologi nånstans också... Det här med bakgrund och sammanhang. Att vara lik nån, att känna till arv och anlag. Jag vet inte hur det skulle vara i ett samhälle där kärnfamiljen inte var det vanliga.

Hoppas det var min kompis som var den BRA barnmorskan på SÖS!

#45  monica elinlite
2005-01-12 21:11:35

Jovars, biologi är viktigt, jag har en halvsyster som jag inte träffade förrän i vuxen ålder och vi är extremt lika varandra till sätt och fason,!men! hon är också den enda av mina många halvsyskon som vuxit upp i en miljö som är snarlik den jag är uppvuxen i, gällande skola, kultur, språk etc.
Och visst finns det ett värde i att veta ens DNA och gener, om inte annat än i sjukdomsförebyggande syfte.

#46  Förlossningsskräck Greenfish
2005-01-12 22:42:45

Det har jag verkligen. Hade gärna haft en bunte ungar annars, men hur ska jag få ut dem?

Har hört många skräckhistorier om kvinnor som inte fått bedövning för att det varit "för sent" och liknande. Varför kan man inte ha förståelse för att varje kvinna är en unik varelse. Det enda som är likadant är att vi i den situationen är gravida.

I övrigt gäller väl samma saker som så många andra här kommenterar. Hur ska man få ungarna att bli lämnade i fred från "könsförtryck" och hur ska man själv bli lämnad i fred från "föräldratryck". Personligen kommer jag nog att göra som jag brukar hantera sådant. Fråga ifall personen anser sig vara precis likadan som mig. När personen då säger nej frågar jag varför jag då är tvungen att reagera likadant...

#47  Gör som du vill ... Sigrun
2005-01-13 16:11:45

Detta är ett evigt dilemma på nåt vis. Folk som har barn tycker att dom kan något även om just DERAS sätt inte var det enda. Nyblivna föräldrar uppfattar allting som kritik.

Det är en himla svår balansgång. Ibland ÄR det ju bra med lite goda råd och att slippa uppfinna hjulet själv. Men på något sätt är ju ändå "att ha barn" något naturligt som man lär sig med tiden.

Som omgivning har jag försökt lära mig själv att hålla babblan. :-)

#48  Greenfish - förlossningsskräck Sigrun
2005-01-13 16:21:16

Förlossningar är ingen söndagsutflykt, men de är fullt möjliga att genomleva också.

Jag har haft tre naturliga förlossningar som faktisk varit ganska fantastiska fast jobbiga upplevelser.

#49  Ursäkta en okunnig Alvunger
2005-01-13 19:47:04

men vad är en naturlig förlossning?

#50  Naturlig förslossning Klinga
2005-01-13 20:19:22

Tror det är när man föder normalt, alltså inte kejsarsnitt. Kan väl också betyda att man föder utan bedövning antar jag..

#51  Sigrun Greenfish
2005-01-13 20:30:48

Detsamma säger min mamma, men jag är ändå livrädd. Praktiskt taget så rädd att jag funderar på inga barn alls... Vilket inte är en vettig lösning enligt mig. Det låter hemskt när man i tidningar påstår att man inte längre ska kunna få kejsarsnitt eller liknande. Det gör mig otroligt frustrerad, jag skulle få extrem panik i situationen.

Därefter pressen från alla människor.

Vad ska jag göra ifall mina döttrar/söner får rosa/ljusblå kläder. Ska jag slänga dem? Be om kvitto och byta? Hur gör jag när dagmammor behandlar dem på ett sätt jag inte gillar. Nej, hela sitautionen verkar aningen hopplös.

#52  "naturlig" och "naturlig" Lemur
2005-01-13 21:03:07

Jag tror det finns olika grader i helvetet när det handlar om förlossningar. Att föda ett barn utan (kemisk) smärtlindring, med smärtlindring eller via kejsarsnitt (planerat, akut eller katastrofsnitt), av dem räknas allt utom snittet som "naturligt" tror jag.

Men det finns vissa som anser (eller för fem-tio år sen i alla fall) att "naturligt" = utan bedövning med bara andningsteknik - möjligen akupunktur - som Det Riktiga Sättet att bli en Riktig Kvinna.

Förlossningsrädsla är ingenting att slå bort med "äsch det onda vid förlossningen går över" eller att "när barnet väl är fött så glömmer man" - för det är inte sant alla gånger! Förlossningen är inte en "fantastisk" upplevelse för alla, varje gång.

#53   UppåtEmma
2005-01-13 21:26:55

jag tycker också förlossning verkar fruktansvärt, så mkt så jag funderar på om vi egentligen är skapta för det. Jag menar, varför spricker kvinnor liksom om de vore skapta för det? Då är man ju inte skapt för att föda barn, det är ju på tok för trångt... Jag vet, jag svammlar men så känns det i alla fall. Vore vi skapta för det skulle vi ju haft gångjärn på magen och öppnat en lucka som en sån "gravid-barbie" :-) tycker jag.

#54  UppåtEmma elinlite
2005-01-13 21:43:58

...eller hur?
Varför detta lilla hål som dels ska va så tajt att det säkert känns bra för partnern och dels klämma ut ngt på ca 50 cm och 3.5kg (eller mer, herregud min kusins pojke var 56cm!!!).

#55  Töjbart... Lemur
2005-01-13 22:06:45

Tack och lov är ju det lilla hålet och dess innandöme väldigt töjbart när det är dags för barnet att klämmas ut, och bara då.

Men visst, vi är inte optimerade för att föda stora barn precis! Bara det att tillräckligt många barn föds levand så att släktet kan leva vidare, det räcker ju rent evolutionärt.

Jag säger bara tack och lov för modern sjukvård med epiduralbedövning, fostermonitorering och akutvård. Det är inte alltför länge sedan kvinnor och barn dog som flugor.

#56   UppåtEmma
2005-01-13 22:14:42

blärkg, jag vill inte tänka på mig som så töjbar. och att ha så ont så man inte känner om man spricker från snippa till stjärt - fyyyyyyyyy helskotta säger jag bara! Det krampar sig ju av fantomsmärtor bara jag skriver det!

puh, nu jobbar jag upp Greenfish mig själv och andra i en ångestattack här. sorry, inte meningen.

dom här jäkla plastikkirurgerna som är så smarta, kan de inte knåpa ihop några gångjärn på magen istället... så praktiskt, kunde man titta till då och då och kolla att allt stod rätt till med kotten. :-)

#57  Facing fear? Lemur
2005-01-13 22:27:26

Det finns som sagt smärtlindring i modern sjukvård. Verkar bara dumt att välja bort när det finns. (Särskilt som t.ex. epiduralbedövningen inte bara gör det uthärdligt, utan känns ungefär som att komma till himlen i det läget!) Men... det är ju inte män som föder barn. *suckar uppgivet*

Smärtlindring gör att man kan slappna av och faktiskt kunna lyssna på sin kropp och barnmorskan så att det inte ska behöva bli sprickor. ALLA spricker inte, och inte hela vägen heller, men en del gör det.

Nä, dags att starta ett upprop kanske, "Ropen skalla, epidural åt alla!"...

Nånstans tycker jag också att de där berättelserna om ens förlossning är som lumparhistorier, folk brer på rätt mycket. Visst, det gör förjävla ont och man tappar kontrollen över sig själv, det är inget att hyckla om - men faktum är att folk skaffar syskon till sina barn. En del flera stycken...

#58  UppåtEmma Greenfish
2005-01-13 22:39:57

Det är lungt. Är rätt bra på att få upp mig själv i en sådan utan utomstående hjälp, så jag har vant mig =)


Min mamma har bara fått små barn. Själv vägde jag 2270 gram och var 46 cm. Sedan var syrran och brodern något större när de kom. Jag hoppas också på små ungar. Det ligger förhoppningsvis i generna...

#59   Eric
2005-01-14 09:49:29

Känner en(!) tjej som haft en riktigt jobbig förlossning. Fast ungen var ganska liten så jag vet inte om hon sprack och det gjorde superöverdjävligt ont, bara att det tog lång tid, typ 15 timmar på förlossningen och då hade hon gått hemma och mått dåligt i 10 timmar innan de åkte in...

Annars verkar såhär vara mer regel än undantag bland mina kompisar: Vaknar på morgonen, känner sig konstig i magen, tar en macka, nehej det hjälpte inte, ruskar liv i killen, "Du det är nog dags att åka in nu.", klär på sig och tar bilen in, han släpper av henne vid ingången och kör iväg för att parkera, och när han kommer upp på avdelningen 5-10 minuter senare så ligger hon där och ammar, "Hej, ska vi åka hem nu...?"

Och det är inga speciellt små klumpar de tryckt ut heller.

#60  Naturlig förlossning Sigrun
2005-01-14 10:13:11

När jag säger naturlig förlossning menar jag förlossning utan "smärtlindring" faktiskt.

Jag tror inte man ska hänga upp sig på det som ett "kvinnoprov" utan att var och en gör som den vill. Man vet inte hur en annan människa har det förrän man gått i hennes mockasiner och alla kvinnor och även alla förlossningar är olika.

Hursomhelst. Jag hade i varje fall förlossningar utan smärtlindring utan bara med andning, "psykoprofylax" tre gånger, och mina barn var inte små.

Jag hade inställningen att "jag försöker så länge det går" och det gick fullt ut.

När man får värkar så är det som vågorna på havet ... de rullar in och de rullar ut. När de är som starkast andas man på ett visst vis och sen vilar man emellan.

Sen sätter ju kroppen, vår underbara kropp, igång med att skapa endorfiner i hjärnan. Sakta men säkert blir vi så att säga höga på kroppseget morfin. (Inte minst därför var det en fantastisk upplevelse). Man gör och säger en massa konstiga saker under förlossningen, säkert för att man har denna enorma kick. Jag var "hög" säkert ett dygn efteråt.

Om man ser det så, så är säkert den här "blue" perioden som kommer efteråt ett svar på att man just varit så hög innan.

#61   Ylva
2005-01-15 15:04:39

Ännu en skräckhistoria för alla som inte fått nog:

En bekant födde för ca en vecka sen. Det tog trettiosex timmar från början till slut och till sist sa barnmorskan: "Får du inte ut honom på det här krystet dör han..." Gaah. Funkar det som motivering eller blir man inte bara helt knäckt i det läget? Tack och lov gick ju allt bra.

Jag har funderat lite på det här med smärta överhuvudtaget. Den skall ju fungera som en signal för oss att något inte står rätt till. Kroppens egna varningssystem. Skitbra. Men typisk kvinnosmärta som barnafödande och mensvärk (som kan vara rent ut sagt helvetisk) är ju bara tecken på att allt är OK. Hur kan naturen ha missat så fatalt? Hon som ska vara en Moder dessutom?

#62  Ylva elinlite
2005-01-15 15:37:47

"Hur kan naturen ha missat så fatalt? Hon som ska vara en Moder dessutom?"

Alternativet är ju då den bibliska versionen att vi lider för Evas synder. ;(

#63   Karra
2005-01-15 16:37:18

Jag har själv inga barn och har ingen speciell lust att skaffa några heller. Om jag säger det brukar folk inte ta mig på allvar och säga att vänta bara, om några år går du där med barnvagnen! (På AFS forum fick jag faktiskt höra att jag var onormal och "biologiskt avvikande".)
Jag tycker det är helt hysteriskt vad folk har åsikter just om barn och graviditeter. Gravida kvinnor tycks det vara allemansrätt på. En kompis till mig som är väldigt smal fick höra under sin första graviditet att hon gått upp för lite ("när jag var i 25:e veckan hade jag då gått upp si och SÅ mycket!"), att hon var för mager för att kunna bära ett barn, att hon var för smal för att kunna amma barnet när det var fött mm. Inte så kul att höra när man är gravid för första gången och är orolig för att allt ska gå som det ska. Folk på stan trodde också att det var helt ok att klappa henne på magen och fälla kommentarer om hur hon såg ut.
När hon sen blev gravid med sitt andra barn ganska snart efter det första fick hon och hennes man kommentarer av barnmorskorna på MVC's föräldraträffar. "Jaså har ni DELAT ledigheten? Ja, så kan man ju kanske göra förstås."

Vad gäller naturliga förlossningar så tycker jag att man såklart får göra som man vill. Fast jag ogillar den här attityden som en del har att man skulle vara svag eller mesig för att man väljer bedövning. Vad fan, när jag opererade bort blindtarmen fick jag morfin, bedövningsmedel, sövningsmedel och muskelavslappnande och det är inte en människa som ifrågasatt det.

#64  Karra Sigrun
2005-01-15 17:02:01

Givetvis ska alla få det dom vill och göra det dom vill. Vi är ju som sagt inte lika och förlossningar är inte lika alls heller. Alla är ju annorlunda på sitt vis.

Men för mig var det en total egotripp att genomleva alla känslor, inklusive smärta, fullt ut. Det var häftigt som tusan helt enkelt.

#65  Attityder (lite av varje) Lemur
2005-01-15 17:26:34

När det gäller förlossningar och mödravård har jag en bestämd uppfattning om att den förhärskande attityden är den Sigrun gett uttryck för: "häftigt att föda barn utan smärtlindring" och faktum är att de både på MVC, i föräldragrupper och på BB har attityden "försök så långt det går utan smärtlindring".

Det finns liksom inga alternativ, utan underförstått är kvinnan konstig om hon verkligen vill ha epiduralbedövning och bäckenbottenbedövning och hela baletten. Ännu konstigare är hon om hon vill ha kejsarsnitt. Valfrihet? Knappast. Kan inte släppa en misstanke om att det faktiskt kostar en del att ge bedövning och att "naturlig" födsel sparar pengar har viss del i att den attityden gäller.

Tätt kopplad med naturlig födsel-ivern finns också den "amningshysteri" jag förbannat många gånger. Det ÄR INTE ett absolut måste att amma. Medicinska skäl kan finnas, om det finns mycket allergier med i bilden.

Attityder mot havande kvinnor är ofta bedrövliga, de är "allmängods" och folk fattar inte att de kläcker ur sig mycket sårande saker ibland. För att inte tala om de vedervärdiga föräldratidningarna som innehåller rätt mycket tyckande och målar upp en i många avseenden falsk bild av havande- och föräldraskap. Där kryllar av "goda råd" som den blivande modern naturligtvis läser och tar till sig. Så tillkommer släkt och bekantas råd. Mitt enda råd till gravida är "lyssna inte på alla goda råd".

Det verkar ibland som om det är något magiskt, mystifierat, med graviditet och föräldraskap, som om det är en hemlig värld dit bara en exklusiv skara har tillträde. Eller är det bara jag?

#66  Mystiskt och magiskt Sigrun
2005-01-15 17:40:40

Ja, det är faktiskt något mystiskt och magiskt med graviditet och förlossning. Det är en skapelseakt. Det är att göra liv. Det är så osannolikt märkvärdigt att det faktiskt inte går att beskriva.

....

För att ramla ner på jorden igen så är det ju för att kvinnan och inte minst barnet mår bättre av så lite smärtlindring som möjligt, som man uppmanar föräldrar att försöka utan.

#67  Sigrun Karra
2005-01-15 17:46:33

Men smärta innebär en enorm stress för kroppen som inte heller är bra. Många kvinnor läker sämre efter en naturlig förlossning än de som tagit bedövning.

#68  Smärlindring Lemur
2005-01-15 18:08:02

Jag kan bara utgå från mig själv och de upplevelser jag hade när jag födde barn utan respektive med smärtlindring. Men jag vågar påstå att det du Sigrun säger är fel och att det är såna som du som bidrar till kvinnors förlossningsskräck. För det är INTE så att kvinna och därmed barn mår bättre utan smärtlindring, ovillkorligt varje gång.

Och jag talar av egen erfarenhet.

#69  #68 Sigrun
2005-01-15 18:16:27

Vad ska jag göra åt andra människors förlossningsskräck? Jag kan bara säga att jag genomlevt förlossningar som en positiv upplevelse utan smärtlindring. (och hoppas att det är en någotsånär positiv historia i kontrast till alla skräckstories folk brukar få sig till livs).

Jag säger att man ska göra som man själv vill, men så vitt jag vet så tyder de utvärderingar som gjorts rörande smärtlindringens effekter på barn och mamma att det är bra med så lite smärtlindring som möjligt. Om du är energisk kan du ju försöka kolla upp det på "pubmed" eller "cochrane".

#70  Men varför? Alvunger
2005-01-15 18:31:52

De skäl jag har hört till att smärtlindring inte är lika bra som ickelindring är att kvinnan inte kan vara "med" i förlossningen o följa sin kropps rörelser o på så vis föda barnet snabbare och lättare, helt enkelt eftersom hon inte känner sina musklers rörelser. Läste en text av en läkare som sade att med rätt andning och avslappning så behöver inte en förlossning kännas ALLS, förutom möjligen som en positiv upplevelse tack vare muskelsammandragningar och g-punkts-stimulering.

Men att smärtlindring på något vis skulle vara "sämre" för barn och mor har jag aldrig hört eller läst, förutom då det skäl att smärtlindringen kan orsaka en utdragen förlossning, samt att kvinnan kan spricka mer. Vilket iofs i mina ögon inte spelar någon roll, eftersom det inte finns några garantier eller lagar för när en kvinna spricker och inte. Man kan ju vara helt utan smärtlindring o ända spricka hela vägen runt, samt vara smärtlindrad och knappt få ett spår efter förlossning. Jag tror att en förlossnings utgång beror på oändligt mkt mer än smärtlindringens vara eller icke vara i sig, eftersom det både med och utan denne kan tillstöta andra komplikationer.


Iallafall, jag tycker det är konstigt att det sägs att smärtlindring skulle vara sämre för mor och barn, men det sägs aldrig på vilket sätt. Men för livet? Dör barnet oftare när kvinnor har smärtlindring? Dör modern? Skadas någon av dem oftare? Finns statistik?

Eller är detta bara ännu ett seglivat slagträ i debatten om vem som är "mest kvinna" med den underförstådda betydelsen att riktiga kvinnor föder utan smärtlindring för de sätter sina barns välmående framför eventuell smärta i några timmar?


Läste en intervju med Charlotte Perelli idag där hon jämför sin första förlossning med sin andra. Den första var utan lindring, den andra med. Den första gick snabbt, den andra långsamt. Men C menade på; vad väljer man? Sex timmars obeskrivlig smärta, eller arton timmar helt utan smärta? Jag tycker att frågan är befogad.


I övrigt tycker jag att man gott kan berätta "skräckhistorier". Informerade beslut är bra beslut, och finns det fall när det går käpprätt åt helvete fast man kan undvika det, så vill jag höra talas om dem. Min mor har fött sex barn och har aldrig berättat några skräckhistorier. Jag ställer mig ändå ytterst tveksam till att frambringa barn genom min vagina, om så en dag blir fallet. För min del lutar det åt kejsarsnitt, och inte för att jag egentligen bär på någon särskild förlossningsskräck. Utan mest för att jag inte kan se poängen med att ligga och ha skitont och riskera att paja mitt underliv för all framtid, när jag kan undvika det. I valet mellan stygn i magen och stygn i mitt underliv så behöver jag inte fundera särskilt länge.

#71  Billigt och bra elinlite
2005-01-15 18:42:12

att inte välja smärtlindring. Och dessutom ingen press på forskare och läkemedelsföretag att ta fram säkra, enkla smärtlindringsmetoder.
Näpp, bättre då att ge kvinnor skuldkänslor.

Säger bara som farbror gynekologen sa till mig, när jag skrek i smärta med rumpan bar: "om du kan ha sex borde du kunna klara av det här".

Obs! Varning:
Ovanstående är ironi och representerar på inget sätt elinlites egentliga åsikt om barnafödande.

#72  Stress Kerstin
2005-01-15 18:59:44

Det som väl de flesta är överens om, är att stress inverkar skadligt på både moder och barn. Och att stress kan försvaga läkningsprocesser i kroppen och även immunförsvaret.

Sedan läste jag om en undersökning (minns inte var) som visade att ju mer stressad och otrygg en födande kvinna är, desto oftare måste man göra ett s.k. "snedklipp" i underlivet. Vilket kan orsaka problem för kvinnan senare.

I Stockholm där jag bor rekommenderar de blivande föräldrar att åka till en mindre stad och föda om den beräknade nedkomsten är i juli, dvs när alla är på semester och sjukhusen är lågbemannade. När man dessutom hör talas om kvinnor som föder i hissar på Södersjukhuset, eller att kvinnor får åka taxi kors och tvärs över hela stan för att det är fullt på alla BB, ja, hur faan ska man kunna undvika att bli stressad som blivande förälder? Och att man då kan bemötas av barnmorskor som ifrågasätter att man vill ha smärtlindring eller kejsarsnitt, det tycker jag är helt absurt.

#73  #72 elinlite
2005-01-15 19:14:36

Håller med. Känner en tjej som röker och stressade så mycket över att hon inte kunde sluta röka att hennes läkare till slut sa att hennes stress var skadligare än rökningen och föreslog att hon skulle trappa ner så mycket som möjligt.

Sen tycker jag Karra var inne på en viktig sak med blindtarmsexemplet (#63), vi förväntar oss att läkemedelskonsten ska klara av att hjälpa oss i andra situationer. Men förlossning har på nåt sätt blivit kidnappat av någon "naturlighetsideologi".
Ja, alla föds vi, men enligt den tesen skulle vi kunna lägga ner all läkarvård eftersom vi alla kommer att dö.
Varför operera bort en blindtarm överhuvudtaget?

#74  Tydliggörande av mig själv elinlite
2005-01-15 19:16:13

Tjejen som inte kunde sluta röka var alltså gravid.

#75  Gör som ni vill förstås. Sigrun
2005-01-15 19:17:36

Åter.

Vi är ju olika och hanterar smärta olika också.

Vi har olika förlossningar, olika komplikationer, olika kroppar.

Även våra bebisar är olika faktiskt.

Vissa är stora, vissa är små.

Vissa kommer på en halvtimme, vissa tar flera dar på sig.

Förlossningen är ingen tävling. Det är något mystiskt och magiskt och fantastiskt eller kan vara precis tvärt om.

Jag är lycklig för att jag haft som jag haft det och det är väl bara min lyckliga stjärna som råkade stråla ovanligt milt och Freja som log hult när jag låg i förlossningssalarna.

#76  Karra och elinlite Ylva
2005-01-15 22:15:23

Håller helt med er. Om allt nu var så himla bra på stenåldern, borde vi ge upp hus och telefoner och bilar och alltihopa. Tydligen har man överlevt utan tekniska under. Att föda barn har kvinnor gjort i alla tider, det gick förr utan smärtlindring så bara för att det numera finns mindre smärtsamma varianter bör vi inte utnyttja dessa?! Logiken tycks gå tvärtemot vad den gör för övrig utveckling.

#77  Förlossning Frida
2005-01-20 21:53:40

Jag hade innan förlossningen attityden att barnafödande inte kan vara så farligt, hur skulle annars hälften av alla människor ha klarat det genom historien? Jag var därför inte nervös innan, och tog ingen bedövning.

Min förlossning gick väldigt snabbt, och enligt barnmorskan var det en mycket "lätt" förlossning. Jag sprack ingenting.

Trots det, blir jag fortfarande rädd när jag tänker på hur hemskt ont det gjorde. Det gjorde som ondast innan krystningen, den var inte så farlig i smärtväg, men själva ångesten, att hur ska jag klara det här, det fanns ju liksom ingen återvändo. Jag kände en intensiv dödsrädsla.

Jag har efteråt känt det som en stor orättvisa från naturen, att göra det så svårt för kvinnor. Efteråt på bb, tänkte jag beundrande om alla de andra mammorna. De kanske hade haft en ännu jobbigare förlossning än jag.

Min kropp återhämtade sig relativt snabbt. Trots det, är jag osäker på om jag vill utsätta min kropp för något sådant igen.

Jag vill ha fler barn, men blir rädd när jag tänker på att föda. Jag vet inte hur jag ska göra, tycker det känns läskigt med kejsarsnitt också.

#78  Föräldraskap Frida
2005-01-20 22:05:20

Jag och min pojkvän har diskuterat väldigt mycket om fördelning av sysslor osv. Vi delar på allt inomhusarbete. Det svåra är utomhusarbetet. Vi bor i ett hus som där det hör en massa mark och skog till. Det är min pojkväns släktgård. Det innebär till exempel att någon måste röja i skogen med motorsåg, och hämta hem veden. Jag har bott i stan hela mitt liv, och har ingen erfarenhet av något vidare praktiskt utomhusarbete. Min pojkväns pappa är väldigt händig, och en riktig karlakarl som inte tror att kvinnor klarar någonting. Han brukar komma ut och hjälpa oss med praktiska saker. Då går han och min pojkvän och grejar, medan det faller på min lott att ta hand om vårt barn.
Det gör mig alldeles vansinnig. Min pojkvän har erbjudit sig att vara inne och så kan jag gå ut med hans pappa, men jag tror inte att det skulle funka. Jag tycker inte det är roligt att visa upp min okunskap så att hans pappa får vatten på sin kvarn. Samtidigt är jag inte lika intresserad som min pojkvän av att vara ute och arbeta i regn och rusk. Men jag har insett att jag måste göra det ändå, för annars kan jag inte bara skylla på männen som inte delar hushållsarbetet. Jag får allt sätta igång på "männens" område också. Min pojkvän har lovat mig att visa mig hur man såga r med motorsåg.

Med detta ville jag ha sagt, att allt blir så mycket svårare när man får barn, och när man "flyttar ut på landet". I stan är det lättare att vara jämställd...

#79  Graviditet Frida
2005-01-20 22:12:17

(inlägg på inlägg, äntligen får jag vädra ut mina tankar!)

När jag blev gravid försökte alla i min omgivning att förvandla mig till en porslinsdocka. De väntade också förväntansfullt på vilka matnojor jag skulle få, till deras besvikelse fick jag inga.

Många frågade mig, vad tycker NN (pappan) om det här då? Precis som om det var mitt beslut och att han var tvingad till att bli pappa. Det var faktiskt han som ville ha barn först.

Naturligtvis vände sig alla till mig med frågor om barnkläder osv., inte till pappan.

Helt plötsligt var min kropp en allmän egendom som kunde kommenteras och klappas på. Det stående skämtet (främst från lönnfeta gubbar) var, "har du inte blivit lite tjock he he? (och så en klapp på magen).

#80  Barnkläder Frida
2005-01-20 22:17:55

när det gäller barnkläder blir jag mer militant ju mer jag ser omgivningens reaktioner. Min svärmor och barnets faster, har t ex sagt "att det är synd om mitt barn som aldrig får ha klänning". (mitt barn är nu nio månader). Jag skiter ärligt talat i om någon skulle missta sig på mitt barns kön.

tyvärr tror jag att när mitt barn börjar på dagis måste jag falla tillbaka. Jag vill inte offra mitt barn för mina åsikter. Barn kan vara väldigt snabba att döma om någon har fel kläder. Detsamma gäller leksaker.

Helst skulle jag naturligtvis vilja linda in mitt barn i feministisk fetvadd, för att stå emot omgivningens tryck.

Jag kan se framför mig vad folk kommer att le belåtet, när mitt barn börjar tjata om sin första docka och prinsessklänning...

#81  Barnkläder Sigrun
2005-01-20 22:55:43

Mina barn levde till stor del i ärvda kläder. Dels gulliga klänningar, men sen allt möjligt annat jox som hade överlevt tidigare barnfamiljer.

Jag vet inte, för mig var det aldrig viktigt att *klä* barnen, utan dom klädde sig själva. Ofta när barnen var små la jag ut spår av deras kläder... börja med trosor, tröja ... sluta med overall och kängor - och sen till dagis.

Dom fick alltid vara söta när dom ville vara söta. Däremot fick nästan aldrig jag välja några kläder. Vi försökte hålla tyst även om de var egendomligt klädda ibland. Ena flickan fastnade för några underliga clownbyxor i 80-tals färger som hon körde med stenhårt vad än de andra sa.

Nu så är dom vuxna flickorna och dom har faktiskt sin egen stil båda två. Båda köper mycket second hand och dom har en egen smak som gör att det alltid går att känna igen dem på stan.

Och (kors i taket) dom är varken piercade, tatuerade eller har blått hår !

(Vilket jag sanningen att säga är tacksam för, jag är *rätt* gammalmodig i detta avseende (också)).

#82  Frida UppåtEmma
2005-01-21 08:46:50

Jag tycker du ska stå på dig!
Nästa gång svärfar kommer - sätt honom i köket med bäbisen i knät och ge dig ut i skogen med din man! Du är inte obildbar, du kan lära dig trots ditt handikapp som uppväxt i staden :-)
Motorsåg kanske inte är det lättaste, men att röja i skogen är mkt mer. Bered dig på att bli svettig.

Sen vill jag bara säga att barn dömmer inte andra barn för deras kläder eller ngt, det är vuxna som pysslar med sådant. Så du ska inte oroa dig för vad de andra _barnen_ på dagis säger - däremot deras föräldrar och personalen.

Själv har jag gått i ärvda killkläder (riktiga killiga sådana med racerbilar och shit) upp till 12-års ålder + att min mamma tyckte det var praktiskt att klippa mig kort. Och visst var det jobbigt ibland att bli tagen för kille, men man kan inte skydda ngt barn från jobbiga saker. Hade jag inte sett ut som en liten pojke hade det säkert funnits ngt annat som varit jobbigt menar jag. Ibland undrar jag om det kan vara så att det har gjort mig stark på nåt vis att ha blivit behandlad som en kille ibland...
:-)

#83  Smärtlindring Hanna_B
2005-01-21 12:52:33

Jag undrar om någon någonsin försökt föda med akupunktur som smärtlindring? Smärta är ju en av få saker som akupunktur är bevisat effektiv på även ur läkarvetenskapens ögon. Jag vet en kille som akupunkterade sig själv hos tandläkaren, som var ganska fascinerad och sade "det var ju intressant. Fast det skulle krävas en anställd för att sköta nålarna".

#84  Hanna B Sigrun
2005-01-21 15:20:41

Jag vet att det finns (möjligen fanns?) en barnmorska som är utbildad akupunktör vid Akademiska sjukhuset Uppsala. Hon gjorde akupunktur på mammor vid förlossningarna, dom som ville det.

#85   Hanna_B
2005-01-21 15:22:04

Vet du hur mycket det hjälpte? Det låter som lite vid-sidan-om-behandling, inte som huvudsaklig smärtlindring.

#86  Akupunktur Lemur
2005-01-21 17:29:00

Jag blev erbjuden akupunktur och var beredd att ta emot det (trots att jag är fruktansvärt spruträdd normalt) på Södertälje BB 1996. Men jag vet inte om det hjälper - jag lyckades komma till sans och vett när de visade upp de enorma nålarna. De påstod att vissa tyckte det hjälpte i alla fall. Men jag läste nyligen om en undersökning där akupunktur inte fungerade för alla och inte gick att härleda till endorfiner, så kanske det handlar om den berömda placeboeffekten.

#87  Mer förlossning och smärtlindring (varning) Lemur
2005-01-21 17:41:15

Frida, jag känner precis igen det du skriver. Jag har fött utan direkt smärtlindring (spydde av lustgasen och de hann aldrig lägga någon bedövning) och med epiduralbedövning. Skillnaden var enorm. Paniken och ångesten försvann med epiduralen, därför att ALL smärta (värkar, ska förtydligas) försvann. Själva utdrivningsskedet kändes, men det var ju inte på långa vägar jämförbart med värsta värkarna. Mina förlossningar har också gått oerhört snabbt, därav anledningen till att de inte hann med första gången och det blev en synnerligen traumatisk händelse. Så inför andra gången var jag beredd och hade en mycket lyhörd barnmorska, epidural hann läggas och det blev betydligt bättre för både mig och barnet. Vi fick en mycket bättre start och en mycket bättre spädbarnstid än jag och första barnet, tyvärr.

När det gäller undersökningar om smärtlindring har jag varit lat och inte sökt på Medline. Däremot anser jag att urvalet är otroligt viktigt när det gäller undersökningar om vad som är bra för mamma och barn. Om en kvinna är inställd på att föda utan kemisk smärtlindring, tror jag att kemisk smärtlindring (om hon ändå väljer det) kan vara mycket negativt - som naturligtvis påverkar barnet också. Men om hon har inställningen att få kemisk smärtlindring tvivlar jag på att det är negativt - för om smärtlindringen inte sätts in som i mitt fall, blir det helt klart något negativt och det påverkade både mig och barnet. Det som är positivt är såklart för sjukvårdens ekonomi. Epiduralbedövning kräver, förutom barnmorska + sköterska, en narkosläkare.

#88   Hanna_B
2005-01-21 17:52:03

Endorfiner? Jag trodde att man blockerade ut nervsignalerna... men jag har inte läst om ämnet.

#89  Nervblockering? Lemur
2005-01-21 18:11:49

Ja, det låter troligt att akupunktur skulle fungera så och inte genom att stimulera endorfin. Det gick inte att mäta skillnader hur som helst. Kan ha varit submittorsubstanser. Läste slarvigt i någon av tidningarna, så det kan ha stått tokigt i artikeln också.

#90  Intressant XGreengirlX
2005-01-23 02:43:50

Jag tycker att det är intressant att läsa era erfarenheter/åsikter om förlossning och graviditet. Jag måste bara säga att innan jag blev gravid så var jag extremt förlossningsrädd, och jag har aldrig heller tyckt att det verkar särskilt "mysigt" att vara gravid. Men jag har fått en mycket mer positiv syn nu sedan jag blev gravid. Min kropp har klarat av att förändrats så mycket och allting verkar gå bra än så länge (har några månader kvar) så jag börjar tro att jag klarar mer än vad jag trodde förut.

Jag håller med om att "naturlig födsel" uppvärderas alldeles för mycket, för det mest "naturliga" vore väl att det ska kännas så bra som möjligt. Själv vill jag dock försöka föda utan kemisk smärtlindring, mest för att jag är extremt nojig för att tillföra min kropp läkemedel el. dyl. (om det inte är livsnödvändigt), men också för att jag är väldigt nyfiken på hur fan det egentligen ska gå till. Jag vill testa mina gränser och se vad jag egentligen klarar av. Jag försöker att se hela graviditeten och tiden som kommer efteråt som en upplevelse som vilken som helst annan, och inte som "det naturliga valet för en kvinna".

Jag har tur med mina vänner också. Dels är jag först i "gänget" (så det finns ingen som kan säga att "när JAG ... och det var mycket bättre!") och dels har ingen av dem tänkt så mycket på vad som är "bäst" och "rätt".

Något som jag och min partner däremot oroar oss för är omvärldens reaktion på vilket kön barnet har. Vi funderar på att inte avslöja barnets kön för våra närstående under den första tiden efter förlossningen för att de som kommer att finnas i närheten av barnet ska kunna bilda sig en uppfattning om barnets personlighet utan att tänka i termer av "kvinnligt" eller "manligt". Vet inte om det kommer att fungera men det skulle kanske kunna ge intressanta konsekvenser.

#91  XGreengirlX Frida
2005-01-23 19:53:07

Jag kände precis som du för graviditeten. Jag tyckte det var rätt så kul faktiskt att vara gravid (för det mesta). För mig var det inte så jobbigt som det kan vara för en del, jag hade inga foglossningar eller så.

Jag tycker det är en jättebra idé att inte säga könet! Jag tänkte aldrig den tanken fullt ut. Men jag har ändå funderat över själva fenomenet, att det är så svårt att undvika att beröra vilket kön barnet har. Det är ju alltid den första frågan, och även senare. Jag kommer att tänka på en bild jag såg en gång. Det är en mamma som står med en barnvagn, och en annan kvinna som böjer sig ner och frågar "vad är det för sort", och mamman säger "det är en liten människa". Jag har aldrig använt mig av den frasen mer än i tanken.

Om ni inte säger könet, så kommer folk bli tokiga! Men det får dom väl bli då.

#92  en människa Kerstin
2005-01-23 20:01:53

Jag har ett par vänner som väntar barn när som helst. De har också tänkt att låta könet vara hemligt till en början. Och även ge barnet ett könsneutralt namn. Jäkligt coolt tycker jag.

#93  "Den äldre generationen" XGreengirlX
2005-01-23 21:54:31

Hoppas att det går bra för dem och för barnet och att det inte skapar alltför stora konflikter med den äldre generationen. Det är lite fördomar men för min del är det dem som jag oroar mig mest för. Att de ska ha svårt att överhuvudtaget förhålla sig till barnet om de inte vet dess kön. Men förhoppningsvis ger det bara bra effekter.

>Frida
Jag har flera gånger (redan!) fått frågon om vad jag hoppas eller tror att det "ska bli". Varje gång har jag svarat "ett barn". Folk blir lite ställda, men vad förväntar de sig för svar på en sådan dum fråga?!

#94  #92 XGreengirlX
2005-01-23 21:57:55

Förresten så kan du väl berätta sedan vad dina vänner får för respons. Det skulle vara väldigt intressant.

#95  Yes Kerstin
2005-01-23 22:10:37

Jag lovar att rapportera!

#96   Frida
2005-01-23 23:21:23

Ännu så länge går det lätt att förvirra folk som inte känner mitt barn. Det är bara att sätta på det "otraditionella" kläder. Oftast tror de att de vet vilket kön det är då, fast det egentligen är tvärtom. Jag brukar oftast tala om det för dem då. Orsaken till det är, att om jag inte gör det, så får de ju inget att tänka på, utan tror bara att allt är i sin ordning. Det är ju när deras förväntningar kommer på skam som de får tänka till.

Ibland gör jag ett experiment med mig själv, för att kolla min egen könsförståelse. Jag låtsas att mitt barn är det "motsatta" könet, för att se vad som då händer i min hjärna. Det är nyttigt men jobbigt, för jag märker hur pass könsinpräglad jag är ändå, trots den oerhörda genusmedvetenhet jag tror mig ha i mitt agerande - eller i varje fall förväntar av mig själv.

#97  Graviditet Frida
2005-01-23 23:27:07

Apropå när man är gravid - jag fick jämt och ständigt frågan, vad tror du det är? Varje gång svarade jag att -Jag har ingen aning - hur ska jag kunna veta det?

Men de gav sig aldrig, utan fortsatte med "jamen man brukar ju alltid KÄNNA PÅ SIG...

Höjden av allt var, när de skulle börja med att kolla hur magen såg ut. T ex att om magen PEKAR FRAMÅT och är spetsig så är det en kille. Personligen har jag aldrig sett en gravid som burit barnet i sidan eller på ryggen...

Sedan var det hjärtljuden som skulle analyseras.Alla kom med olika teorier, men alla handlade om könsbestämning via höga/låga hjärtljud.

#98  Apropå äldre människor Frida
2005-01-23 23:42:44

När det gäller äldre människor har jag inte så stora förhoppningar. Det som gör mig hopplös till mods är när folk i min ålder (> 25) ser liksom chockade ut när jag berättar att jag ska börja plugga igen (mitt barn är nio månader).
- Ska xx börja på dagis nu då?

-Nej säger jag och känner för att slå dem på käften. xx har nämligen en till fullt fungerande förälder.

Jag antar ofta att yngre människor har tänkt efter när det gäller sådana här saker. Tyvärr blir jag alltför ofta överbevisad om motsatsen.

#99   XGreengirlX
2005-01-24 01:41:18

Nej, att folk innehar en icke-gammal ålder är ju verkligen ingen garanti för att de ska förstå eller tänka bättre än (vad jag tror om) gamlingar. Tyvärr. Men jag tänkte mer på (gamla) släktingar vs. (ganska unga) vänner. Att jag hoppas på lite större förståelse från mina vänner än vad som kanske kommer från ens föräldrar och svärföräldrar. Men det kanske inte ligger i åldern, utan kanske mer i rollerna som vän eller släkting.

Den där "kunskapen" och veta bäst-attityden som så starkt riktas till mammor är inte rolig. Om inte (den biologiska) mamman är hemma eller ammar (tillräckligt länge) så är hon en dålig mor. Som om inte en pappa eller mamma till skulle duga till det. Det finns ju faktiskt nappflaskor.

Däremot är det nog inte så roligt heller att vara pappa och nästan aldrig få "råd" om hur en ska bete sig. Som om de inte skulle kunna något om barn och som om alla kvinnor kan något om barn.

>#96
Jag gillade det du skrev om att testa sig själv. Det tror jag är ruskigt viktigt att göra så en inser att en inte alltid agerar på ett könsrollsbefriande sätt. Trots att, som du skriver, en förväntar sig det av sig själv.

#100  Tänka "motsatta könet" #96 Lemur
2005-01-25 18:10:20

Precis så där brukar jag försöka tänka också, men inte bara om mina egna barn utan om andra personer jag möter i olika situationer. Det är vanvettigt nyttigt.

Du måste bli medlem för att få skriva i forumet.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?