Ursäkta att jag är krass... men vad för skillnad gör en manifestation?
Det känns hela tiden i den här diskussionen som att om en man inte ställer sig upp och stampar med foten så anses han ha accepterat våld mot kvinnor. Jag blir så trött på den attityden. För mig - och den stora majoriteten killar med mig - är våld mot människor otänkbart (nödvärn undantaget). Varför anses vi då inte tycka så utan vi avkrävs att vi kutar runt på närmaste torg och skriver "Jag är emot våld!" innan någon accepterar det?
Detta är lika fånigt som Lilja 4-ever och de som tycker att folk skall gå och se filmen för att fatta att sexuellt slaveri är en fruktansvärd upplevelse. Well DUUUUH!!!! Det hade jag kunnat berätta för er för länge sedan, och jag behöver inte Lukas Moodyson att berätta det för mig.
Belinda Olsson har en bra krönika idag:
"Om mannen som slog är det alltid tyst"
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0…
Jag håller med henne: varför pratas det *aldrig* om han som slog? Varför pratas det alltid om alla andra, och i det här debattklimatet: varför talas det enbart om de män som inte slår och varför utkrävs ansvar av dem istället för de som begick gärningen?
Jag är så djävla trött på det här... meninglösa symbolhandlingar, abstrakt ansvar och en massa tomt flum-flum är vad den här debatten består av. Kudos till Josefine som åtminstone ställde upp en lista på vad man kan göra.
/Micke