http://www.feminetik.se/diskutera/index.php?f…


Apropå mörkertal så läste jag den här artikeln för några år sedan
http://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel…

Och jag har sedan dess undrat både över siffran var tionde och ifall det stämmer det med militärtjänsten och blodgrupperna. Jag har haft minimal kontakt med det militära och googlande har inte gett mig något ordentligt svar på ifall det tas blodprov och isåfall på vilka.
Och siffran kanske var högre förr i tiden när det var sämre ställt med preventivmedel och skilsmässa var mindre vanligt så fler fortsatte att leva med någon annan än de helst ville.
Men siffran var tionde kan kan ju ses i relation till den här artikeln
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/articl…

Sen kan ju iofs kan ju den officiella fadern veta mycket väl att han inte är den biologiska.
Men sveket kan ju även vara gentemot barnet. Det gick en dokumentär på radio för ett antal år sedan om en man som när han kom upp i tonåren fick reda på det som alla andra i släkten redan visste, att hans riktiga far var en i familjens bekantskapskrets och han upplevde det som ett enormt svek.
Lars von Trier och hans tillkomst och rekation när han fick reda på det är ett annat exempel.



http://www.feminetik.se/diskutera/index.php?f…

http://www.feminetik.se/diskutera/index.php?f…


Så jag tycker det känns som Jan Myrdal iaf hade rätt om en sak i sin text:

Jag håller med om att frågan blivit oacceptabel numera.

Vad jag är nyfiken på är vad som menas med "utgavs som fadern", vad betyder det egentligen? http://www.feminetik.se/diskutera/index.php?f… (Escapist, om du vet får du gärna svara) Det är ju en viss skillnad på:

1) Nisse är fadern, säger mamman. Det tror jag inte, säger Nisse och kräver faderskapstest. Mamman: Ooops, var det fel?
2) Jag vet inte vem som är far, det kan vara både Nisse och Tobbe. Jaså, det var Tobbe!

I fall ett är det ett jättesvek, tycker jag. I fall två behöver det inte ha varit något svek öht. Min språkförståelse tycker inte att Nisse eller Tobbe utgetts som fäder i exempel två, utan som _möjliga_ fäder vilket är något helt annat för mig.

Hörde från en amerikansk "JÄIF:are" att det var 30% där som inte var pappa men som ändå tvingades betalade underhåll.
http://www.youtube.com/watch?v=VnQF3marTsI

eller kanadensisk..

Jag har läst att i Sverige, vid faderskapstest, har ungefär en tredjedel av barnen, en annan far än den man kvinnan lever med. (Och kanske hoppas vara far).

Men då får man komma ihåg att i samtliga fall då test görs, sker det ju för att det finns tveksamheter. Vilket ger en högre andel "möjliga" fäder.

Annars brukar man som sagt säga att ungefär 1 av 10 barn, har en annan far än de själva och omgivningen tror. Fast också här kan det variera. Ibland vet båda föräldrarna sanningen (men håller det hemligt för barnet), ibland vet bara mamman, ibland vet hela släkten sanningen osv. Exakt hur många fäder som ovetandes uppfostrar barn som de inte är genetiskt släkt med, är alltså omöjligt att säga. Men som Puff skriver: även för barnen kan det ju uppfattas som ett stort svek.

Obligatoriska faderskapstest på alla nyfödda, skulle kunna minimera dessa fall. I praktiken kan det dock bli en dyr och krånglig affär. Låt säga att mamma A uppger pappa B som pappa, vilket i testet inte visar sig stämma. Tja, då gäller det ju att hitta den biologiska pappan? Och att mamman samarbetar. Om hon inte gör det, ska hon fråntas vårdnaden då? Vad händer om hon inte vet vem som är far, inte ens kommer ihåg namnet? Sedan finns det också en liten LITEN risk att testet kan visa fel! Det hände något par där en mamma - efter ett test - blev anklagad för otrohet. Hon vidhöll dock att det omöjligt kunde vara någon annan än den tilltänkta pappan och testet gjordes om. Det visade sig att hon hade rätt...

En mamma vet ifall hon är föräldrer till ungen eller inte. En pappa vet aldrig det såvida det inte sker ett test.
Jag anser att män också ska få veta ifall de är föräldrar eller inte. Det sparar en massa konflikter om testet är obligatoriskt och inte måste tvingas fram. Mamman måste nämligen godkänna faderskapstest, iaf sådana som ska vara giltiga i domstol m.m. Privat gjorda faderskapstester gills inte.

Så om mamman inte vill sammarbeta så skall en slumpmässig man ges ansvaret??
Redan idag så kan ju det du beskriver uppstå (om mamman faktiskt är ärlig) så det kan knappast vara ett nytt problem, den enda skillnaden skulle bli att kvinnan inte kan påtvinga en oskyldig man faderskapet. Om hon inte vill sammarbeta eller inte minns så får hon ta ansvaret själv. Konstigare än så är det inte.

Hur får du fram detta ur vejdes inlägg? Hen skriver ingenting sådant.

"Om hon inte vill sammarbeta eller inte minns så får hon ta ansvaret själv. Konstigare än så är det inte."

Ehh... Ja. Har jag skrivit något annat?

Normalt träder staten in med underhåll, så länge fadern är okänd. (Dvs medan utredning sker).

Om man B inte är far, så har han inte heller försörjningsskyldighet, om han inte själv väljer att ta på sig det. Det är ju därför faderskapstest görs! Bland annat.

Om en kvinna kräver en man på underhåll, och han hävdar att INTE är far till barnet, så har han rätt till ett faderskapstest.

Det är bara om han inte bestrider påståendet att han skulle vara far, som han blir försörjningsskyldig.

Annars skulle i teorin vilken kvinna som helst kunna kräva vilken man som helst på underhåll... I dag görs inte automatiska test, dvs är de påstådda föräldrarna överens, tar båda också automatiskt på sig ansvaret för barnet. Men om någon av dem bestrider faderskapet, startas en utredning.

Dilemmat uppstår snarare i omvända fall. Dvs om en viss man hävdar att han är - eller kan vara - far till ett visst barn, och kvinnan förnekar det. Jag är förvisso inte säker på att hon kan vägra en utredning eller ett test. Men förnekar hon att hon har haft sex med mannen - och särskilt om det FINNS en annan pappa med i bilden - kan det bli svårt för den andre mannen att häva sin rätt. Återigen av samma skäl: annars skulle i teorin vilken man som helst kunna påstå sig vara far till vilket barn som helst... (Föga sannolikt kanske, men det finns ju galningar.)

i #6 skriver du:


Jag förstår inte vad det är som är så dyrt och krångligt som inte görs redan idag?
Inte heller förstår jag att det kan betraktas som dyrt och krångligt i förhållande till alternativet.

Mig veterligen krävs det att mannen går till domstol för att få ett faderskap testat om kvinnan vägrar. Inte omöjligt, men inte heller helt enkelt.



Jag förstår faktiskt inte problemet, även om vem som helst kan påstå sig vara fader så är det ju idag bara fråga om ett blodprov för att avgöra saken.

Varför ska staten kliva in och betala underhåll om mammam inte vet vem hon har legat med? Det är ju verkligen att nedvärdera kvinnor! Det antyder ju att kvinnor inte klarar av att ta ansvar för sitt eget agerande. Och varför ska 'någon annan' betala för barn som hon själv valt att sätta till världen?

...naturligtvis att göra DNA-test på alla föräldrar när ett barn föds. Så att inga tvivel finns vem som verkligen är deras biologiska föräldrar. Vem som sedan uppfostrar och tar hand om barnet är en annan femma, med barnet bör ha rätt att veta sitt biologiska ursprung.

Det här med att pappan måste godkännas som vårdnadshavare av mamman ifall de inte är gifta. Väldigt få gör det före födseln, och det kan vara lång (mer än en månad) väntetid till "vårdnadsbyrån" efter fördseln.

En bieffekt som många nog inte tänker på, är att om det händer mamman något vid förlossningen eller under tiden, så är det mammans familj, föräldrar och/eller syskon, som är vårdnadshavare och de kan i princip "lägga beslag" på barnet!
Pappan har juridiskt sett ingenting att säga till om.

Det rimligaste vore att alltid testa faderskap vid födseln eller iaf ta ett prov så att detta kan göras så fort någon sannolik fader kan identifieras, det borde vara både barnets och pappans rättighet oavsett om någon tror sig vara pappa eller inte. Om det gjordes rutinmässigt skulle det inte vara vare sig speciellt dyrt eller krångligt.