Feminister blir ofta upprörda över att bli kallade manshatare.

Men, finns det någon förståelig anledning till att gemene man förknippar feminism med manshat?


(*** Om någon feminism vill beskylla icke-feminister och anti-feminister för kvinnorhat så önskar jag att ni gör det i en ny tråd. Håll allt sådant borta från denna tråd! ***)

Förknippar verkligen gemene man feminism med manshat?

Anledningarna är väl många. I min erfarenhet är det som värst är ett lågt angrepp för att förvirra begreppen och smutskasta feminister. Som bäst är det en försvarsreaktion eller missförstånd. Det är inte helt enkelt att ta in den sensationsjournalistik, lösryckta uttalanden, radikala (eller idiotiska) feministiska idéer, och annat som man råkar snappa upp och inte har någon kunskap att tolka sådant utifrån.

Orden bär iväg med oss :)

Hat är ett starkt ord.

Men ta den verklighet som skapas på kurser som kvinnojourer har. Det kommer dit unga kvinnor som umgås med män men efter kursen så bestämmer de sig för att bara umgås med kvinnor.

Kanske inte måste kallas för hat men det är något i praktiken som förmedlas inom dessa feministiska kurser.

Ett Vi och Dom tänkande.

Det har ju inte med sensationer i tidningarna att göra utan deras egna kurser.

Jag testade att ringa en förvaltning som tar hand om innevånare i en liten stad. Hon som svarade var i 40 till 60 årsåldern. Svårt avgöra per telefon. Hon var hög chef. Nästan alla som jobbar under henne är kvinnor. De tar hand om människor som inte klarar sin vardag. Boendestöd och Hemhjälp mm. Hon hade mycket negativ syn på Kvinnojourkvinnorna. Hon såg deras verksamhet som destruktiv.

Hon använde inte ordet hat men hon ansåg att de skapade misstänksamhet mellan könen. Påverkar både hennes söner och döttrar negativt. Hon sa att hennes kollegor hade samma negativa syn på kvinnojourerna.

Själv förknippar jag feminismen, som jag oftast ser den, med lika mycket kvinnohat som manshat. Ungefär som P.J. O' Rourke skrev: "Liberals are worse than the Ku Klux Klan. Klansmen only hate some people, whereas liberals hate all people".

Gullegubben, feminism är inte enbart en vänsterpolitisk företeelse.

jag är mer bekymrad över allt kvinnohat här i världen, måste jag säga. manshatet är en marginaliserad företeelse, kvinnohat har fyllt vår historia från första början.

Många feminister säger sig vilja motverka och eliminera dagens könsroller. Motivet till detta är att alla människor skall ses som de individer som de är och att detta skall leda till ökad jämställdhet.

Detta sympatiserar jag till fullo med och jag är säker på att de flesta icke-feminister också sympatiserar med detta. I grunden är detta inget som man måste vara feminist för att vilja uppnå.

Det som tillkommer i de flesta feministers världsbild är den så kallade könsmaktsordningen (eller patriarkatet). Detta är feminismens huvudkärna - att mannen är överordnad kvinnan (i olika stor grad beroende på vilken feminist man frågar). F! hävdar t.ex. att mannen alltid är överordnad kvinnan, på alla områden i samhället (se F!'s plattform). Andra feminister ser en manlig överordning inom vissa områden i samhället och en kvinnlig överordning inom andra. Dock hävdar dessa att de områden där mannen är överorda är högre värderade. Därför är mannen i medeltal mer överordnad än kvinnan.

Utifrån detta perspektiv bygger i prinicp alla feministiska analyser och uttalanden. Mannen beskrivs alltid i negativa termer och kvinnan som ett passivt offer.

När den manliga könsrollen belyses så är det alltid de dåliga/negativa egenskaperna som beskrivs. Feminister beskiver däremot aldrig de bra/positiva egenskaperna i den manliga könsrollen.

När den kvinnliga könsrollen belyses så är det oftast de goda egenskaperna som belyses, medan de dåliga endast framkommer om man i en bisats kan lägga till att det är männen fel att kvinnan agerar på ett dåligt/negativt sätt.

Dessutom låter det ofta från feminister som om mannen själv väljer sin könsroll, medan kvinnan blir intvingad i sin.

Allt detta medför att de analyser och de uttalanden som görs av feminister väldigt lätt får en manshatande grundton. Därför kan jag personligen förstå varför många vanliga människor uppfattar feminismen som manshatande.

Kan feministerna själva förstå detta?

Jag hoppas att du läst inledningsinlägget!

Du får gärna starta en annan tråd om kvinnohat, men håll det utanför den här tråden tack!

Däremot håller jag med i ditt uttalande om att "manshatet är en marginaliserad företeelse" ;-)

Jag tror snarare problemet är att det finns en massa feminister som bara är nyttiga idioter åt de mest knäppa och extremistiska feministerna. Och det tror jag bottnar i en oförmåga att ta avstånd från dem av lojalitetsskäl.

Det här var ett jättebra inlägg.

Precis så har jag upplevt det är. Jag har bara väntat på att någon skulle kunna formulera det i ord. Tack!

Jag kan förstå att man hamnar i en föreställning om att feminister är manshatare. Jag är säker på att det i enstaka fall dessutom är sant. Sjuka människor finns överallt.

Att se att det finns en anledning gör dock inte att jag accepterar att bli stämplad. Jag tycker att det är ett minimum av hövlighet att lyssna på folk innan man dömer.

Och jag skulle vilja säga så här: Att ta sig rätten att inte känna till olika förhållanden. Vad innebär det egentligen? Dvs jag orkar inte ta reda på och utmana mina fördomar, jag orkar inte se missförhållanden i samhället. (Så funkar vi ju! Massor med människor har tex valt att inte känna till massutrotningar av medmänniskor, diskriminering pga ras, kön, sexuell läggning eller handikapp) Jag jämför nu _inte_ generaliserandet av feminister med ovan uppräknade företeelser. Jag pekar på hur vi fungerar.

Jag tycker att tex feminetik är ett bevis på att det finns goda självransakande krafter inom feminismen. Att diskutera och stöta och blöta saker här kan leda till en positiv utveckling.
Att sedan väldigt många människor väljer att inte fatta att det är en mångfacetterad rörelse, att det pågår debatter osv tycker jag ibland är ett tecken på en förbannad lathet. Visst medierna rapporterar som de gör. Och vill man bekämpa feminismen är nog manshatar-snacket väldigt effektivt. Jag tycker trots detta att det där har fått fullständigt orimliga proportioner.

Klart man skulle åka på mindre däng om man inte kallade sig feminist. Jag gör det inte pga lojalitet mot andra. Jag gör det av lojalitet mot mig själv. (kallar mig feminist alltså) Klart jag hellre sett att namnet innehållit något som signalerar jämlikhet men var och en med lite historiekunskaper bör kunna förstå varför det heter som det gör. Eller?
Så, tja, lojaliteten ligger kanske där ändå. Hos de som tog stora personliga risker och gick först. Däremot känner jag ju inte att jag sviker Gudrun om jag slutar kalla mig feminist. :-)

Robert, mycket bra text. Önskar jag kunde vara så där bra skribent och tänkare. MartinK bra komplettering. Det är nog både PK och lojalitet. De vill ju inte sabba en bra grej me ndet kan vara PK också. Hör liksom ihop antar jag. Man rä PK av lojalitetsskäl?

Vilo, du kan ju ha rätt men hur vet vi att det verklgien är en fördom?

Ta alla som aktivt producerar feministiska texter som blir officiella. Böcker, tidningar, bloggar och synliga på webben. Vi räknar bort de listor oc hforum man måste vara inloggad för att alls läsa. Ta alla synliga texter plus alla TV och Radio där feminister uttalar sig.

Är det verkligen då en fördom om jag "känner" att de har ett manshat?

Ok det kan vara jag som tolkar dem fel!
det kan vara de som tar i för att de är frustrerade eller vill ha resultat. De inser inte vilket intryck de ger. Kanske de blir arga på en motdebattör så de ger inte utryck för "manshat" utan bara hat mot motdebattören eller den "idioten" som intervjua mig.

Det är ju inte hur den som skriver eller talar känner sig utan hur den som läser eller hör denne känner förmedlas av ordval osv.

Om jag som mottagare av budskapet "känner" att skribenten elelr den som blir intervjuad "hatar" mig då hjälper det inte att denne försäkrar att "jag älskar alla män som jag står nära".

Min upplevda verklighet blir ju att det jag hör och ser är att hon eller han hatar mig och alla andra män utom de som de har närmast sig.

En kort och spydig kommentar till att börja med...

Du skriver inledningsvis: "Jag kan förstå att man hamnar i en föreställning om att feminister är manshatare. Jag är säker på att det i enstaka fall dessutom är sant. Sjuka människor finns överallt."


Kan man då säga att "alla feminister är potentiella manshatare"?

Det finns säkert enstaka feminister som har samma åsikter som jag, som kallar mig icke-feminist, men är det särskilt intressant när man diskuterar feminister i allmänhet?

Men egentligen vill jag ju vara lite mer seriös....

Visst finns det många områden där det förekommer ojämlikheter i vårt samhälle och på vissa områden t.o.m. ren diskriminering. Det finns säkert också människor som aktivt väljer att bortse från det eller som över huvudtaget inte uppfattar det som ojämlikhet/diskriminering.

På samma sätt finns det många feminister som i mina ögon väljer att inte se förhållanden som i första hand drabbar män eller att se en situation enbart ur ett kvinnoperspektiv. Eller som bygger en stor del av sin syn på rena fördomar.

Tyvärr kan jag inte hålla med dig i att feminetik är ett bevis på att det generellt sätt finns goda självransakande krafter inom feminismen. Visst verkar många av feministerna här vara långt mindre radikala och fördömande än många av de som syns i media, men merparten av alla inlägg som jag har läst från feminister fokuserar på de dåliga/negativa sidorna av den manliga könsrollen och nämner i princip aldrig på de goda/positiva sidorna. Dessutom problematiseras inte alls den kvinnliga könsrollen på samma sätt som den manliga. Varför?

Hur kommer det sig att Clajo får så få inlägg i sin tråd på Tycka om synliggörande eller ej ( http://www.feminetik.se/diskutera.php?sub=4&a… )?

Eller att så få feminister vill diskutera motsvarande i JÄIF ( http://www.feminetik.se/diskutera.php?sub=3&a… )?

Personligen tror jag att svaren till varför feminister uppfattas som manshatare ligger begravda just i dessa frågeställningar. Vad tror du?

"jag är mer bekymrad över allt kvinnohat här i världen, måste jag säga. manshatet är en marginaliserad företeelse, kvinnohat har fyllt vår historia från första början. "

Kvinnohat och manshat har funnits under hela vår historia. Egentligen handlar det nog inte om att vi hatar varandra på könsmässiga grunder. Vi hatar oss själva. Hat och självförakt ligger många gånger nära varandra....

Jag tror att manshatarna är ganska få. Kvinnorna på feminetik verkar inte vara några manshatare ;-) Hata är trots allt ett starkt ord.

Okunskap om män, fördomar och missriktade aggressioner förekommer dock i den feministiska rörelsens utkanter.

De kvinnor som hatar män gör hela den feministiska rörelsen en otjänst. De blir på sikt tacksamma måltavlor för moderata krafter inom den egna rörelsen och för massmedia. Antifeminister och icke-feminister är också glada för dessa extremister :-)

"Sjuka människor finns överallt."

Men dessa räknas väl till det bästa feministerna har att visa upp. Varför väljs de till ordförande och blir intervjuade som representanter om de anses sjuka? Då får väl feministerna skcika fram de som de anser bättre på att representera er? Vad betyder ordet sjuk när du använder det?

Kan de inte hata för att det lönar sig på kort sikt.

" Hur kommer det sig att Clajo får så få inlägg i sin tråd på Tycka om synliggörande eller ej ( [länk] )?

Eller att så få feminister vill diskutera motsvarande i JÄIF ( [länk] )?

Personligen tror jag att svaren till varför feminister uppfattas som manshatare ligger begravda just i dessa frågeställningar. Vad tror du?"

words!

Du har helt rätt - hat är ett oerhört starkt ord!

Okunskap och fördomar om män är nog betydligt vanligare. Det är kanske inte så konstigt eftersom den feministiska analysen är baserad på ett subjektivt kvinnoperspektiv och ett förnekande av alla andra perspektiv.

Ett förnekande som verkar vara så starkt att feministerna inte ens vill diskutera andra perspektiv internt och än mindre med icke-feminister. Hur ska man annars förklara den nästan absoluta tystnaden i denna tråd och de övriga två trådarna som jag länkade till i #20?

Jag tror en hel del feminister hatar eller åtminstånde föraktar den manliga könsrollen och de individerna som innehar den.
När det föraktet utrycks används ofta ordet "män" vilket gör att det inte ens går att avgöra om det är män (biologiskt kön) eller "män" (könsroll) som avses.

Sen finns det självklart en och annan som inte tar några risker, och hatar eller undviker allt som har med det biologiska könet "man" att göra, se Peggys tråd om manliga författare som exempel på det.

Kan ligga mycket i det. Handlar nog om identifikation.

Som 8 åring tyckte ajg så illa om mansrollen att jag bestämde mig för att aldrig bli en man.

Först som vuxen insåg jag att min kropp har detta inom sig pga hormoner som gör att jag reagerar som de flesta män.

# 14 Är alla feminister potentiella manshatare?

Först säger jag nej. Jag är ingen anhängare av frasen "alla män är potentiella våldtäktsmän". Jag tycker den är onödig och skuldbeläggande. Jag gillar inte sånt. Däremot kan man ju säga att alla människor är potentiella mördare, till exempel. Den biter sig i tummen som tror sig stå över människans fula sidor. Så i det perspektivet säger jag ja. Tror dock att du syftade på det där om våldtäktsmännen.

Billie. Ja visst kan det vara så att "ledande feminister" sprider åsikter som uppfattas som manshatande för att det lönar sig på kort sikt.
Problemet för mig här är att jag undrar om du syftar på F!.
Om vi ska diskutera Feministiskt initiativ drar jag mig tillbaka ur tråden eftersom jag inte är någon anhängare. De får stå för vad de gör. Jag står för mina åsikter och dem hade jag långt innan F!bildades. Ska jag sluta och hoppa över till JäIF för att de har bildat ett parti? :-)
Fattar ni problemet? Jag känner mig inte representerad av dem, de har inte patent på feminism. Jag delar en och annan åsikt med dem, precis som jag gör med olika riksdagspartier. Men att till exempel kalla sig liberal betyder ju inte att man är folkpartist.

Personligen har jag inte hunnit sätta tänderna i trådarna ni länkar till ännu. Jag gör det gärna och får kanske svara mera då. (För mig funkar det så att vissa dagar och veckor hinner jag inte läsa här alls. Ibland har det lett till att jag tappat diskussioner som jag gärna deltagit mera i.)

Summan av kardemumman för mig ärfortfarande att; Ja, jag ser ett problem i att feminister emellanåt uppfattas som manshatande. Jag tror det skulle gå fortare framåt mot jämställdhet om man kunde skippa den biten. Samtidigt kan man ju inte styra andra människor!
Alternativet att inte kalla mig feminist tycker jag känns lite mesigt, även om jag ibland tänker på Tage Danielsson som vid något tillfälle deklarerade att han aldrig mer ville vara något som slutar på -ist. Utom cyklist och humanist.

Hela kulturen ses som en manlig skapelse. Alla problem har skapats av någon ond gubbe eller gubbsammansvärjning. Allt dåligt är patriarkalt eller manligt, även hierarkin i Feministiskt Initiativ. Kvinnor är det förtryckta könet, och därför är det förståeligt om de "slår tillbaka". Om en kvinna är sexist, är det bara gulligt, småsaker kan man ju blunda för när det stora målet är att vinna könskriget.